GLAS 1
krönikan Henning Mankell Henning Mankell (efterna
mnet uttalas med betoning på första stavelsen), är författare och dramatiker. Han är mest känd för sina deckarromaner med kriminalkommissarie Kurt Wallander i huvudrollen. Hans böcker har sålt i över 40 miljoner exemplar. Henning Mankell skriver också krönikor och engagerar sig i olika samhällsfrågor. VISAR BLÅSAN I GLASET sanningen eller lögnen? i ansiktet. Vårt ljugande har med vårt medvetande att göra. Man kan säga att vår mänskliga intelligens bland annat visar sig genom vår eminenta förmåga att tala osanning – och ofta göra det. Lögner praktiserar vi för att skaffa oss fördelar eller för att hindra sanningen från att komma fram! ”Den ljugande mannen – Tro honom inte. Han sitter på ett tåg, strax utanför Hallsberg.” De flesta människor bär på tidiga barndomsminnen som handlar om när man har sagt sina första osanningar. Man har inte snattat pengar, man har skolkat från skolan trots att man påstår motsatsen. Dessa tidiga lögner omges ofta i minnet av en särskild sorts skräckblandad förtjusning: lögnen har gått hem. Man blir trodd trots att man ljugit. Lögnen har visat sin makt. Människan är det enda djuret på vår planet som ljuger. En katt kan inte lura en annan katt med en osanning, ett lejon ljuger inte ett annat lejon i flocken rakt 14 GLAS Vi lever i en värld där det bokstavligt talat osar av osanningar. Låt mig ge ett exempel: för några år sen satt jag på X2000 mellan Göteborg och Stockholm. Det var till yttermera visso ett av de tåg som bara stannade på slutstationen. Oftast försöker jag få sitta i en telefonfri kupé för att slippa höra på allt snattrande i mobiltelefonerna. Just denna resa fanns ingen plats så jag hamnade bland telefonpratarna och försökte avskärma mig så gott det gick. (Jag tvekar inte att säga att detta ständiga tjatter i mobiltelefoner ofta utgör en verklig plåga. Men jag inser naturligtvis också det fantastiska med mobil telefonen: bland annat att man slipper sitta och vänta på att nån ska ringa!) Ungefär vid Hallsberg, när tåget rusar förbi stationen utan att stanna, hör jag plötsligt mannen som sitter snett emot mig säga till någon okänd i sin mobiltelefon: – Jag har just kommit fram till Köpen hamn. Jag undrar naturligtvis: vem ljuger han för? Sannolikt en kvinna, tänker jag. Jag har mest lust att ropa: – Tro honom inte. Han sitter på ett tåg, strax utanför Hallsberg. Det gjorde jag tyvärr inte. Det sjunker undan. Jag minns fortfarande den där ljugande mannen med obehag. Men sanning och lögn kan också vara en annan sak: skillnaden mellan verklighet och skröna. Låt mig ge ett exempel: många som reser till Paris vet att det finns en liten gatstump i Latinkvarteren som heter ”Katten som fiskar”. Men om jag påstår att det på 1400talet i ungefär samma kvarter fanns en eller fler smågator som hette ”Strupavskärargatan”; är då detta sant? Tänk på det Harry Martinsson skrev om luftblåsan i ett glas i ”Aniara”. Jag bad själv vid ett tillfälle en glasblåsare – Anders Winbladh i Baskemölla – blåsa