GLAS 1
KRÖNIKAN | HENNING MANKELL ”Ty att blåsan sakta v
andrar i glaset vet vi med vetenskaplig säkerhet. Men frågan är hur lång tid det tar för blåsan att vandra runt och komma tillbaka till utgångspunkten?” ett glas åt mig med en liten luftbubbla inne i glasväggen. För en glasblåsare är detta normalt ett misslyckat glas som kasseras. Men luftblåsan i glaset utgör grunden för ett exempel om skillnaden mellan sanning och lögn i bemärkelsen skillnaden mellan verklighet och skröna. Ty att blåsan sakta vandrar i glaset vet vi med vetenskaplig säkerhet. Men frågan är hur lång tid det tar för blåsan att vandra runt och komma tillbaka till utgångspunkten? Tusen år, sägs det. Problemet är bara att ingen, minst av allt jag själv, kommer att finnas på plats om tusen år för att se om det stämmer. Så då blir frågan om detta är en sanning eller en skröna? På samma osäkra grund vilar en stor del av allt mänskligt konstnärligt skapande! Om konsten att ljuga kan man slå fast en sak: ska man ljuga så ska man ha klart för sig att 99 procent av det man säger måste vara sant. Det är bara den där lilla delen, 1 procent, som inte är sann. Annars går lögnen inte hem. Jag är författare: jag balanserar hela tiden på linan mellan verkligheten och skrönan. Vilket jag också ska göra som författare av fiktion. Det jag skriver kanske inte har hänt, men det kunde ha hänt, som jag beskriver det. I gamla munblåsta fönsterglas finns ofta luftblåsor – frågan är om de rör på sig? Det jag skriver här kommer mestadels att vara sanningar. Ingen ska kunna beslå mig med att berätta skrönor, om jag först inte har talat om att det är vad jag ämnar göra! I ett år är det tänkt jag ska hålla på. Och hela tiden kommer luftblåsan i glaset att vandra, trots att den verkar vara alldeles orörlig … Henning Mankell Även Harry Martinsson skrev om luftblåsan i glaset i sitt mästerepos Aniara, här i dramatiserad teaterversion på Stockholms Stadsteater. PS. Jo, vid gatorna Rue de la Grande Truanderie och Rue de la Petite Truanderi i centrala Paris fanns smågator som kallades coupegorges, ”Strupavskärargator”. Eftersom där skedde oerhört många rånmord. Så gatorna gavs namn som rymde en påtaglig sanning … Krönikan även publicerad i GöteborgsPosten 6 mars 2012. GLAS 15