NG Sthlm 1
”DÄR HÅNGLADE JAG MED MACAULAY CULKIN” våra video
s, så inte själva bandet. B: Jag tror jag sagt det för många gånger nu så att de tycker att jag tigger om det. A: Det som spelar roll är ju att man vill kunna fortsätta. Vi har haft tur med att vi inte är väldigt stora någonstans utan att vi är små på väldigt många ställen. Vi kan åka till Filippinerna och spela och det kommer komma tillräckligt mycket folk. Var har ni spelat mest? A: Precis när vi signat till Capitol Records spelade vi mycket i USA. Första åren var vi där sju månader om året. Vi fick tvåhundratusen av bolaget i tour support, för att vi skulle komma ut och spela med bland annat Kings of Leon. Det var ju fantastiskt. De droppade oss efter den skivan, av andra anledningar. Men vi kunde spela upp en bra publik. B: Vi var på tre USA-turnér på ett år. A: Och England emellan. Det var vårt mest händelserika år där 2005 -2006. Nu senaste tiden är det nog mest Tyskland. Var det i samma veva du hånglade med killen från Ensam hemma? B: Jag hånglade med allt. A: Du kunde ju försvinna iväg… Du var ju väldigt… social. Du och Erik var singlar då med. B: Det var nog lite destruktivt med. Jag levde nog lite som att jag levde i en film. “Det kommer bli spännande även om det inte blir bra”. Jag minns att jag träffade en uteliggare utanför ett spelställe i Leeds. Han skulle på jobbintervju dagen därpå och ville ta en dusch så jag erbjöd mitt hotellrum. När jag berättade det för Ted fick han panik för att han trodde att 24 NÖJESGUIDEN | NR 1, 2022 han skulle behöva ansvara för att skydda mig om han visade sig vara opålitlig. B: Men jag har aldrig hånglat i Tyskland. A: Jag har hånglat i Tyskland. En känsla jag har är att man blir mer emotionellt avtrubbad för varje år som går, på gott och ont. Finns det någon ångest att skriva om när man har passerat 40? A: Allt är aldrig fine. B: Jag tror inte man tappar sitt behov av att uttrycka sig men jag tror man förändrar sitt språk. Jag skriver dikter och det totalt räddar mig. Mycket för att jag varit mer distanserad på senaste. Men jag får såna självtvivel och ångest, inte som när man var tonåring och trodde man skulle dö, men det enda som hjälper då är poesi. A: Det är lättare att sätta ord på det nu och hitta vad känslan är. B: Då var det viktigare att vara poetisk för mig och att uttrycka sig på ett sätt som inte var för banalt. Det handlade om kärlek och ungdom och ensamhet, grejer som är så himla universella. Nu handlar det om något så tråkigt och banalt som verkligheten, moderskap och världsläget. Sånt som är både uttjatat och livsviktigt. Uttryckssättet blir annorlunda, man vill skriva hårdare och mer outsmyckat. Er publik har ju på sätt och vis vuxit upp med er. När jag lyssnar på den musiken jag lyssnade på som deprimerad tonåring idag känns det nästan obehagligt. Det är ju inte bara musiken som man minns. B: Jag hade ett favoritalbum med Bright Eyes I'm wide awake, It’s Morning. Jag lyssnade sönder det. Det sattes på automatiskt när jag var ensam hemma med min åtta månaders bebis. Jag minns att jag tänkte jag inte längre visste vem personen var som har en så starkt relation till det här albumet, för det var inte jag. Men samtidigt kände jag väldigt starkt för personen som hade haft det. Sen tänkte jag på mina barn och att jag önskar dem den typen av relation med en låt, artist eller en musikstil. Men jag önskar dem inte alla trauman som gjorde att jag sökte mig till de här texterna. Under den tiden var det en stor tröst att lyssna på folk som uttryckte sig kring saker man själv gick genom. Jag vill att mina barn ska känna starkt för musik, inte bara för Tusse eller mellogrejen. Men samtidigt vill jag ogärna att de ska behöva söka upp musik om trauman. A: Jag skulle välja fem skivor för någon sajt. Bright Eyes Fevers and Mirrors lyssnade jag mycket på när jag var yngre. När jag lyssnade på den nyligen insåg jag att jag fortfarande kan hela skivan i muskelminnet. Som han sjöng där, så såg jag mitt liv då. B: Ju äldre jag blir desto svårare har jag faktiskt att lyssna på musik. Jag blir så berörd, gråter när jag går på konsert. Jag vet inte vad det beror på men kanske sörjer jag min ungdom och den yngre versionen av mig själv som led och sökte såna saker. Jag levde ett väldigt kul och glatt liv, det var inte som att jag var olycklig. A: Jag tror du som jag letade efter de där känslorna också. Man känner sig väldigt levande när man känner sådär starkt. A: Verkligen. B: Det är väl det som är hela grejen med musik. Jag tänker på alla man träffar ute på turné. De som kommer fram och berättar att de har lyssnat på någon av våra låtar när de mått dåligt. A: Kommer du ihåg när vi spelade i Boston? Han som fyllde 70 år och hade bjudit in hela sin familj. Han hade överlevt cancer och bjöd in alla i familjen, de kom liksom från Seattle och Florida, för att gå på vår konsert tillsammans och fira livet. Tänk att berätta för en 20-nånting att “om 60 år kommer någon vilja att den låt du skrev hemma i ditt rum ska spelas på deras bröllop eller begravning”. B: Det där vill man verkligen förmedla till unga som håller på med musik. Ibland kan man ju känna att vad finns det för syfte med det vi gör? Speciellt nu med miljön och världsläget. Jag har känt så den här veckan bara med sjuka barn och tid som inte räcker till. Innan jag kom hit tänkte jag: “Hur ska jag kunna sätta mig ner och prata om musik?”. Det kan kännas så fjuttigt. Men nu känns det skönt. När man kommer på att det är ju det här som är grejen, att det är därför man gör det. Bara därför. Inte för pengarna. Det är för tidsresandet och allt som har med känslor att göra. A: Bara att man får spela sin låt live, även om det är för tio personer. Det är helt mindblowing att man kan ha den grejen i sitt liv. House släpps den 18 februari.