NG Sthlm 1
E n rosa overall. Snö och kallt. Vita människor ö
verallt. Det är ingen dikt av Johannes Anyuru som reciteras, utan Imen Mohammeds första minnesbilder av Sverige. Ett Sverige som ligger en bra bit från det område hon i vuxen ålder har varit – och fortfarande är – starkt förknippad med. Men som sexåring landade hon först i Gävle, efter att ha gått igenom ”ett helvete på jorden”. SAMMA ÅR SOM Imenella föds, 1988, startar det än idag pågående inbördeskriget i Somalia mot bakgrund av en komplex maktdynamik och en försvagad statsapparat. Fyra år senare bestämmer sig FN att blanda sig i konflikten och ”Slaget om Mogadishu” – som ur ett västerländskt perspektiv filmatiserats i Ridley Scotts Black Hawk Down (2001) - sker i oktober 1993. Någonstans här bestämmer sig familjen för att fly och Imenella skickas till Kenya, drygt 170 mil sydväst om Somalia. Här ska hon komma att tillbringa drygt ett och halvt år utan sina föräldrar. – Jag minns att vi blev upphämtade av ett militärfordon och helt plötsligt var vi i Kenya. Mina syskon blev kvar i Somalia den första perioden, men kom senare med min moster. Sen åkte min mamma till Sverige och då stannade ju vi kvar i Kenya. Det var verkligen traumatiserande, för jag minns att jag gick och flätade mig och när jag kom tillbaka var mamma borta. TIDS NOG SKULLE familjen återförenas i Sverige och Gävle. Ett helt nytt land, ett helt nytt språk och ett helt nytt klimat. – Jag hade nog PTSD. Jag tror inte jag pratade med min mamma den första månaden, jag var verkligen så arg på henne. För jag fattade ju inte varför hon lämnade mig, nu gör jag det. DE TRE ÅREN i Gävle, en tid som hon själv beskriver som ”ett helt liv”, minns hon dock med glädje och värme. Det är också en plats hon än idag kallar sitt hem. – Jag kommer ihåg att när jag skulle börja förskolan så vaknade jag typ fyra på natten och var så excited! For some reason, haha. Jag hade ju gått i förskola i Kenya men allting är på en mycket högre nivå där. Jag vet inte om jag minns saker från astidigt och därför känns livet så mycket längre… men jag minns saker där jag har känt mig som ett stort barn, men min mamma berättat att jag var typ ett år när det hände. Det är jättekonstigt för mig. MEN FLYTTLASSET SKULLE gå vidare till Stockholm – mycket, kanske – eftersom Imenellas mamma var och är en mycket känd sångerska. 1998 kom familjen till Stockholm och Tensta, där det mesta kändes familjärt direkt. I Gävle hade de bott i förorten Sätra, så förutom lite mindre snö och träd var det inget större miljöombyte, berättar hon. Imenella började i Bussenhusskolan, en skola hon älskade. – Varje gång någon frågar mig vilken tid i livet jag hade velat återvända till så är det femman. Inget spelade någon roll, man typ sprang hem för att titta på Sunset Beach. Det var det viktigaste för mig. IMENELLA VAR POPULÄR i klassen. Varje fredag fick hon 20 kronor av sin mamma om hon klarade fredagsprovet i multiplikationstabellen, vilket hon alltid gjorde, varpå hon med sin storasyster tog bussen till skivbutiken i Kista Galleria och köpte singlar med Britney Spears och Christina Aguilera. Hon fick spela fotboll med killarna och uppträdde varje fredag. Vi pratar en stund om skoltidens gruppdynamik och mobbning, som hon adresserat på låten S/O från debut-EP:n Tro. – Jag var populär och mobbad samtidigt. Men jag kommer inte ihåg mig som att jag la mig ner och tillät det, för jag var frispråkig redan då. Men också att jag alltid skulle skydda dom som blev jättemobbade och det kanske också var en grej som gjorde en till måltavla ibland. ATT BRY SIG om och lyfta andra är något vi ska återkomma till. För det är mycket det som kännetecknar Imen Mohammed som person. En person som ger och ger, oavsett om hon får något tillbaka. En person som hon dock fått mycket tillbaka av är hennes mamma, Xabiba Wanaag, som betytt extra mycket för henne. Även om det först är på senare år som hon kanske insett exakt hur mycket. – Mycket mer än vad jag gav henne cred för. Hon var enda kvinnan i sitt band och när hon spelade in hemma i vardagsrummet styrde hon dom totalt. Hon visste vad hon ville göra och hon hade böcker överallt med låtar som hon skrev. Så jag var mycket mer inspirerad av henne än jag gav henne cred för. LIKT KUSINEN CHERRIE har Imenella sedan starten representerat ”kvinnlig egenmakt”, den något taffliga översättningen av det betydligt mer spridda begreppet ”female empowerment”. Det hörs i hennes texter, syns i hennes musikvideor och representeras i egentligen allt hon gör utanför scenen. – Jag har haft en ensamstående mamma och mycket av min styrka kommer från det, men jag skulle nog inte säga att jag inte hade en pappa. Han gick bort för några år sen, men han lärde mig också jättemycket. NÅGOT SOM OCKSÅ lärt henne mycket, för att inte säga allt, är dansen. För det var med dansen som Imenellas resa ut i den kreativa världen startade – och gav henne den stabila grunden som hennes artisteri nu vilar på. – Jag sjöng alltid hemma och jag brukade spela in mig själv med kassettspelare när jag gjorde covers. Jag tyckte verkligen att jag kunde sjunga som Mariah Carey, säger hon och ler. – Men allting kräver ju träning och jag tror att om jag hade börjat på sångskola hade jag nog blivit jättebra på det, men det blev så med dansen i stället. Jag har alltid haft bilden av att man måste kunna göra båda, för mina idoler gjorde båda. Så för mig var det en självklarhet att bli bra på att dansa. Janet Jackson gör ju det och Britney Spears gör ju det… Christina gör ju det. I mitt huvud var man inte en fulländad artist om man inte kunde dansa. Så jag ville verkligen bli bra på det och sen fastnade jag för det. PÅ MÅNGA SÄTT är dansen inte en bisyssla eller ett sidospår för henne, utan ena halvan av det som utgör hennes artisteri. – Dansen betyder sjukt mycket för mig. Mitt artisteri är inte fullständigt utan dansen. Allting som jag gör inom musiken gjorde jag först inom dansen. Utan dansen hade jag inte varit så orädd som jag är inför att vara i vissa rum. Jag känner att jag kan gå in i vilket rum som helst. Hade det inte varit för dansen hade jag inte klarat artisteriet alls. DET MÅNGA KANSKE inte vet är hur pass framgångsrik hon varit både som dansare och som danslärare. Halva livet har Imenella battlat i dans, där hon har en drös titlar. Hon har vunnit SM och EM i dancehall samt World Mastership i Jamaica. Men hon har också rest världen runt som koreograf och instruktör. – Asså jag var skitkänd i dansvärlden innan musiken, konstaterar hon till slut bestämt och tydligt, när jag inte kan sluta förvånas över bedrifterna hon rabblar upp. – Nä, men jag hade slutsålda dansklasser där det kom 3-400 personer till en håla i Ryssland. Sen vidare till Sankt Petersburg, Moskva och sen Italien och sen Frankrike och sen Spanien och sen Polen. Jag har undervisat i Kenya. Jag och en annan kille från Spanien som heter Rafa är dom enda utomstående som någonsin fått undervisa dancehall i Jamaica. Och att bli bokad till ett dance camp i Jamaica, av jamaicaner, för att undervisa dancehall – det har aldrig någonsin hänt, varken innan eller efter oss. OCH DET FINNS kanske en anledning. Imenella påpekar hur många stora internationella artister som besöker dansskolor världen över och tar från kulturen. Hon menar att det kulturella inflytandet som dansen har är mycket större än det får erkännande för. – Kolla på TikTok idag, du får inte en viral låt utan en dance challenge. Dansare får verkligen så lite när egentligen, vi är the culture. Det finns ingenting utan oss, punkt och slut. Men vi är också the most disrespected within the culture. Vi och make up-artister och hair stylists. SOM EN AV få etablerade artister i Sverige som både dansar, rappar och sjunger på scenen är det kanske inte svårt att förstå att Imenella varit en populär liveakt de senaste åren. De få som går att nämna i samma andetag är popstjärnan Zara Larsson och, möjligtvis, Linda Pira. Det var också rollen som koreograf till just Linda som skulle förändra hennes kreativa bana. – Jag har aldrig blivit inspirerad av män. Jag kan tycka en manlig artist är cool och skitduktig på det han gör, men jag har aldrig sett upp till en man på det sättet. Inte ens Michael Jackson - och då älskar jag Michael Jackson mest av alla. Jag vet att det är en unpopular opinion men så är det. Men att se Linda… börjar hon med en ton så full av kärlek att det nästan låter som att hon ska börja gråta. – Hon tog med mig till Gran Canaria för att spela in hennes reklamfilm för Pantamera. Asså bruden hade typ 39 graders feber och ändå slaktade hon den där reklamfilmen. Det syns inte ens på henne. Så att ha hand om hennes shower, vara hennes koreograf och se henne göra sin grej - oavsett vilka motgångar hon hade i livet - var verkligen jätteinspirerande. Det tror jag gjorde att jag vågade. BAKOM KULISSERNA BÖRJADE en dröm om en artistkarriär att formas allt tydligare och Imenella började så smått spela in texter som hon skrivit. Till slut spelade hon in en cover på en fransk låt som hon spelade upp för Linda, men också Cherrie och sångaren Aleks. Imenella hade nyss koreograferat musikvideon till den senares låt Blodröd sol och han skulle också bidra med upplyftande ord som fick henne att fortsätta. EFTER ATT HA frågat runt bland etablerade producenter utan resultat skulle hon till slut komma i kontakt med Savvas Kontzolokis, mannen som tillsammans med framförallt Hasti B lagt grunden för rappare som Yasin, Jaffar, Dree Low och Z.E – alla medlemmar i det forna kollektivet Ghetto Superstars. Tillsammans skulle de skapa Imenellas första låt Chagga, i samma veva som Stor fick upp ögonen för henne. – Då hade jag redan börjat skriva Chagga. Så han fick höra första orden på låten och tyckte det var skitfett. Refrängen lät inte som den gör idag, det var en helt annan refräng och mycket mer upprepande. För när jag skriver låtar så skriver jag mycket mer direkt, mycket rakare och det är därför jag har behövt hjälp. På skivan så är det många verser som jag skriver helt själv, för då behövdes den här direkta auran från mig. Och idag tycker jag det är fett att jag är sådär rak. Men då var jag så här ”det här är inte bra” och var obviously inte bekväm i rollen som musiker. HON FUNDERAR ETT tag och säger: – Det var inte många som trodde på Chagga, vilket är lite komiskt… Jag satt faktiskt precis i det här rummet och sa ”antingen släpper vi Chagga eller så läcker vi Chagga.” RUMMET VI SITTER i är ett rymligt men gemytligt mötesrum på Sony Musics huvudkontor i Stockholm. På väggarna hänger guldskivor av några av bolagets största popstjärnor. I början av intervjun reser sig Imenella och rättar till en av tavlorna bakom mig. ”Jag har stört mig på den här sen jag kom”, säger hon och sätter sig igen med ett leende. DET FINNS ETT lugn och en självsäkerhet som omger henne. En känsla som endast starka kvinnor kan utstråla och som kommer från en plats som formats av det livet tagit och gett. Det är varken arrogant eller påklistrat – men för många säkert aningen hotfullt. Det slår mig att det var detta som Cherrie menade med sin senaste albumtitel Naag nool – ett somaliskt uttryck för en kvinna som har fullständig kontroll över sitt öde. Som lever på sina egna villkor. Och trots att Imen Mohammed inte längre är purung, talar både hennes berättelse och hennes utstrålning för att hon hunnit ta sig NR 11, 2022 | NÖJESGUIDEN 27