Svensk Vattenkraft 1
miljöer där samhällen växte fram, finns inte mång
a skydd för de kulturhistoriskt värdefulla miljöerna. De som inte ligger inom detaljplanerat område hamnar utanför det skydd som plan- och bygglagen kan ge. Riksintressen är bara statliga anspråk och avgörs vid prövning enligt miljöbalken. Kulturreservaten är så många färre än naturreservaten i vårt land och få vattenanknutna miljöer är byggnadsminnesförklarade. Järle kvarn. Foto: Petrus, CCB och ofta haft föregångare med vattenkvarnar, sågar, vadmals- eller benstampar. Något som SHF saknar i debatten är helhetstanken kring vattendragen. Vattnet i dessa behöver regleras både för rädda bebyggda områden från att översvämmas, för att förhindra torrläggning som skadar den biologiska mångfalden och för att släppa fram mer vatten vid torka, så att både gröda och djur kan överleva. I kristider är de småskaliga kraftverken mindre sårbara och lättare att reglera efter behov. Det finns även äldre kvarnar inom hembygdsrörelsen som fortfarande går att använda, liksom vedeldade bakugnar vilka inte kräver elektricitet för att baka bröd i, utifall strömmen skulle slås ut. Sjöarna har stora rekreationsvärden och är nödvändiga som vattendepåer, sjöarnas vattennivåer är ofta beroende av reglering i form av dammar. Man förundras över hur striden förs genom pappersexercis och i domstolar mellan lokala kraftverksägare eller kvarnägande hembygdsföreningar och statliga myndigheter med monetära muskler – likt kampen mellan David och Goliat. Kraftverksägare som förser medborgarna med återvinningsbar energi utan att ta i bruk nya resurser och hembygdsföreningar som lägger oändligt många ideella timmar för att bevara, använda och berätta om vårt kulturarv runt om i landet, varför ska de behöva försvara brukandet, bevarandet och sin verksamhet? I skrivande stund har domen gällande Järle kvarndamm ännu inte fallit men där har både den lokala hembygdsföreningen och det regionala 6 SVENSK VATTENKRAFT #2 2023 hembygdsförbundet kämpat under flera år för att bevara kvarnmiljön intakt med alla sina delar, så att historien i landskapet även i framtiden ska kunna gå att läsas. I Tidöavtalet står att ”Det är också angeläget att ta hänsyn till att vissa äldre vattenkraftverk i sig utgör kulturhistoriskt värdefulla miljöer.” Trots detta har SHF – landets största kulturmiljöorganisation – inte inbjudits till dialog i regeringsuppdraget att kartlägga konsekvenser för elsystemet som omprövningen av vattenkraften kan medföra m.m. som Svenska kraftnät fått. Idag kan man söka medel från Vattenkraftens miljöfond när de moderna miljövillkoren ska uppfyllas vid en omprövning men fonden finansierar endast det billigaste alternativet, ingen hänsyn tas till de kostsamma material och metoder som kan krävas för att anpassa till de kulturhistoriska värdena. Det finns många som har intresse av vatten men det finns också många olika typer av kulturhistoria kring och i vattendragen. Människan har alltid haft behov av vatten, från det mest väsentliga dvs som livsnödvändig dryck – vilket var grundsyftet med EU:s vattendirektiv – till stora processindustrier. Men däremellan har man använt sjöar och vattendrag både som farvatten, för flottning, bykning, översilning av ängar, fiske, direktöverförande kraftverk till förädling av råvaror, elektriska vattenkraftverk, bad och turism. Trots alla dessa värden som finns utspridda i hela vårt land och som ofta var de Några länsstyrelser har varit föredömliga genom att inventerat kulturmiljöer längs vattendragen men i remisser till Vattenhistoriskt nätverk – där både SHF och SVAF ingår – finns det stora regionala skillnader, vilket nätverket påpekat i brev till länsstyrelserna. En ny Nationell strategi för skydd av sjö- och vattendragsmiljöer med höga natur- och kulturvärden togs fram förra året. I vanlig ordning kan dock konstateras att det är långt många fler miljöer med höga naturvärden som är tänkta att skyddas än vad det är miljöer med höga kulturvärden. Enligt Naturvårdsverkets utvärdering av miljökvalitetsmålen från 2015 hade minst 25 procent av kulturmiljöerna vid vattendrag försvunnit eller förlorat kulturhistoriska värden mellan 1995 och 2015. När det gäller just vattenkraftbyggnaderna är de ofta belägna i vackra omgivningar, vilket ger dem ett rekreationsvärde, att de har byggnadsmässiga och maskintekniska kvaliteter ger dem teknikhistoriska och byggnadshistoriska värden. Ofta har de också monumentalitet, vilket ger dem estetetiska värden. När Riksantikvarieämbetet lät göra en inventering av landets elektriska vattenkraftverk menade författarna Spade och Brunnström att den kom för sent eftersom nästan hundraåriga anläggningar revs under 1980-talet. Den här trenden kan inte fortgå, då utarmar vi vårt vattenhistoriska kulturarv till den grad att vi inte längre kan förstå det. SHF anser att det lokala inflytandet därför måste stärkas. Men då måste vattenmyndigheterna och andra delar av vattenförvaltningen anpassa sina system och sitt tilltal så att de som företräder det allmänna intresset – hembygdsrörelsen – kan förstå och kunna bedöma konsekvensen av förslagen. Utarmningen av ett folks historia får inte göras i det fördolda bakom ett byråkratiskt regelverk. Har myndigheterna glömt att Sverige ratificerat Landskapskonventionen, där målet är en rikare livsmiljö där alla kan delta i utformningen? Helena Rosenberg, kulturmiljöstrateg SHF