Svensk Vattenkraft 1
Är småskalig vattenkraft ett hot mot den biologis
ka mångfalden? som dött vid passage av kraftverksturbiner (i första hand i stora kraftverk) är helt säkert försumbart jämfört med vad som äts upp av säl och skarv. Vattendrag. Foto: Erik Sjölander Småskalig vattenkraft har funnits i Sverige under mycket lång tid, och har i många fall utgjort grunden för att tätorter skapats. Från början användes vattnets kraft för sågning och malning, men även för metallbearbetning, potatismjölsframställning och en massa andra utvecklingar. Sedan början av 1900-talet har många av dessa anläggningar i stället byggts om för att producera förnybar elektricitet, bl.a. för att driva samma sågar och kvarnar, men även serverhallar och elbilsladdare. Dammar vid småskalig vattenkraft har alltså ”skapat” tätortsmiljöer under hundratals år, i motsats till den storskaliga vattenkraftens omfattande förändringar av landskapet, vilka till större delen tillkommit efter andra världskriget. Det är väsentligt att förstå skillnader mellan små- och storskalig vattenkraft, inte bara ur historiskt perspektiv utan även biologiskt. Det vanliga är att storskalig vattenkraft dämmer över hela älvfåran med en hög damm, och kanske t.o.m. leder bort älvfåran genom en tunnel till kraftverket, och därmed skapar en torrsträcka. Såväl ägande som styrning av storskalig vattenkraft finns vanligtvis på långa avstånd från kraftverkets placering. För små vattenkraftverk är oftast ägande och styrning av kraftverket lokalt. Småskaliga kraftverk saknar oftast möjlighet att magasinera vatten, så RIR 2022:12 kallade strömkraftverk, och kan då sällan använda högvattenflöden för elproduktion utan under dessa perioder rinner högflödesvattnet förbi kraftverks generatorer. Fiskar rör på sig i vattendrag, ibland mellan vattendrag och sjöar, och en del vandrar även för att fullfölja sina livscykler och dit det finns habitat för livskraftiga populationer – ekologiskt kontinuum enligt EU:s CIS-vägledning1 . Det gäller t.ex. lax, öring, flodnejonöga och ål. De tre första behöver rinnande vatten för sin reproduktion medan ål vandrar i motsatt riktning för att reproducera sig utanför Mexiko. Öring kan både finnas som strömstationär variant, vilket innebär att de lever i vattendrag hela livet och företar oftast mycket korta vandringar. Öring kan även lekvandra upp- eller nedströms sina uppväxtområden, vilket innebär att deras ungar är genetiskt betingade att vandra upp- eller nedströms. För vår europeiska ål gäller att den genetiska variationen är så pass begränsad att ålar i Medelhavet och i Sverige räknas som helsyskon. De allra flesta ålarna vandrar aldrig upp i sötvatten, utan växer till i kustområden, vilket man ju kan förstå genom att det mesta ålfisket bedrivits vid kusten. Under sina långa vandringar till och från Sargassohavet utsätts de för stor predation av fåglar, fiskar och däggdjur. De fåtal ålar Vattenföringsförändringar och vattentemperatur avgör i allmänhet när fiskar vandrar. Vid för låga vattentemperaturer (< 5°C) vandrar nästan inga fiskar mot strömmen. Däremot kan de vandra, eller flyta med strömmen vid låga temperaturer. Vid höga flöden och strömt vatten driftar t.ex. ål närmare ytan än botten på sin väg nedströms. På så vis kan de även passera de flesta små kraftverken som sällan byggts för att kunna använda de högsta vattenflödena. Vattenhastigheten vid intagsgaller i små kraftverk är vanligtvis ganska låg, vilket innebär att nedströmsvandrande vuxna ålar ”åker” över dammkrön och genom luckor i stället för via turbiner på sin väg mot möjlig reproduktion. Ett allt allvarligare problem gäller invasiva arters spridning. Såväl EU som svenska myndigheter lyfter frågan om oönskade arters spridning som hot mot biologisk mångfald. Riksrevisionen lyfter t.ex. frågan och beskriver de kraftigt ökande kostnaderna för att motverka invasiva arters spridning2 . Dammar både har och kan förhindra uppströms spridning av vattenbundna organismer, och utgöt därmed ett stöd för att förhindra spridning av invasiva arter. Användning av statlig finansiering för arbete med invasiva främmande arter vid kommuner, länsstyrelser, Naturvårdsverket respektive Havs- och vattenmyndigheten (från RIR 2022:12) 1 Overall approach to the classification of ecological status and ecological potential. Guidance Document No 13 2 SVENSK VATTENKRAFT #2 2023 7