Lera 1
Lera Återvunnen keramik och vårens nyheter.
Lera Thomas Sandells reflektiva fasad vid vattnet.
Lera Vi möter glasyrkonstnären Christine Jetten.
Lera Josefin Tolstoy inspireras av jord, skog och
havre.
Lera Att sätta klinker på fötter passar det svensk
a klimatet.
Lera Japanska Kengo Kuma inspireras av traditionel
l katalansk byggnadskonst i Barcelona.
Lera Vi listar fyra barer där keramiken på olika s
ätt fått sätta sin prägel på inredningen.
Lera Arkitekten Rasmus Wærn undersöker betydelsen
av hantverkets spår i arkitekturen
UNDER SÅ GOTT SOM hela mänsklighetens historia ha
r arbetet varit ett nödvändigt inslag i det vi byggt. Där det inte funnits några andra ambitioner har materialen och hantverket burit hela uttrycket. Med kulturernas utveckling underordnade sig produktionen mer raffinerade estetiska system, men arbetet var ändå en ofrånkomlig nödvändighet. Så är det inte längre. Vi kan bygga hus utan några som helst spår av arbetet. Det är till och med vanligast att husen bara monteras, i framtiden kanske till och med skrivs ut. Men eftersom jag tror att byggnadskonstens främsta uppgift är att begåva byggnader och platser med en mänsklig närvaro är detta inte en lyckad utveckling. Mänskan är mänskans glädje. Vi gläds åt mänskligt sällskap, och då det inte finns, kan arkitekturen träda in och rädda oss från ensamheten. Det måste inte vara vare sig påkostat eller avancerat, men det måste vara förståeligt. Och det finns vissa saker alla förstår. Material som gjorts för händer och hus som byggts av människor till exempel. TIDIGARE ”LÅGA” TRADITIONER som hantverk i lera och textil håller på att bli det nya ”höga”. Respekten för människors arbete är ett tillfälle att överbrygga klyftan mellan nu och då. Modernismen var bland mycket annat den konstnärliga effekten I kontorsbyggnaden 24 Savile Row samarbetade EPR Architects med konstnären Kate Malone för att ta fram den keramiska fasaden. av en strävan efter att uttrycka människans befrielse från arbetet. I maskinåldern skulle arbetet så som vi känt det lyftas bort från våra axlar, och det var därför rimligt att byggnaderna skulle ha så få spår av händernas verk som möjligt. När denna strävan nu blivit det normala, dras ögat och handen allt mer till spåren av mödan. Den som inte ser något annat i husen, lär åtminstone se på det arbete de representerar med respekt, förundran eller förfäran. Vi behöver ett nytt sätt att definiera arkitektur på. Arkitekter kan tala Det står, betecknande nog, på skräddargatan Savile Row ett hus där den konstnärligt hanterade keramikfasaden samtalar med de äldre husen intill. På fjolårets arkitekturbiennal i Venedig hade de likaledes brittiska arkitekterna Assemble lagt ett handgjort keramiskt golv i en stor entréhall. På nyrenoverade Nationalmuseum som slog upp portarna i höstas har arbetet bakom konsten och konsthantverket fått ta plats på ett aldrig tidigare skådat sätt. Restaurangen och kaféet är liksom en utställning helt tillägnade det för ändamålet skapade. Så har till exempel den stora baren klätts i handgjorda keramiska plattor från Porslinsfabriken i Lidköping efter formgivaren Carina Seth Anderssons och arkitektbyrån TAF·s utformning. med större eller mindre skicklighet om materialen, om ljuset, om hur handen möter ytan och hur det i proportionerna kan höras ett eko av de stora byggnadskulturerna. Det är inte alltid förklaringar går fram. Då ropas det istället efter en arkitektur från förr, i förhoppning om att trivseln bor bättre i en stil än i en annan. Men förmodligen är det bara ett mer genuint arbete man önskar sig. På den tid då arbetet alltid var närvarande behövdes ingen teori om dess betydelse. Men i ett samhälle där det mödosamt byggda är en raritet bör det växa fram en ny förståelse för dess betydelse för våra möjligheter att utveckla en samhörighet med husen omkring oss. Där vi ser arbetet, ser vi också människan. ■ LERA #1 2019 39
Lera Möt våren i Paris – vi listar guldkornen för
keramikälskaren.
Lera Landskapsarkitekten Anna Karlberg om årstider
nas skiftningar i orangeriet.