Omtanke 1
Att åka till fjällen för att åka skidor och upple
va riktig vinter tillhör familjen Lindström Beijars normala liv, något alla barn uppskattar. Foto: Nisse Schmidt Jenny en liten broschyr från Svenska Downföreningen som hette ”Välkommen älskade barn”, så hon och John antog att misstanken ändå var ganska stark. – Jag orkade aldrig läsa broschyren då men minns hur jag gång på gång tittade på bilderna, berättar Jenny Lindström Beijar och fortsätter. – De första dagarna var fruktansvärt tumultartade rent känslomässigt. Detta var vårt absolut lyckligaste ögonblick i livet, samtidigt som vi kände både oro och osäkerhet för vad det här skulle innebära. Hon beskriver också mötena med 22 | www.ssil.se människor och deras bemötande som något väldigt viktigt. – Om någon ville beklaga så blev vi väldigt ledsna för vi var absolut inte ledsna utan väldigt glada men samtidigt oroliga, säger Jenny Lindström Beijar. HON MINNS DOCK särskilt ett möte med en barnläkare som skulle undersöka Vanja och hur han efter undersökningen sa med ett leende ”Det här är bingo!” – Det var så otroligt skönt att få höra det där, säger hon och lyser upp vid minnet. När sedan väl undersökningen var klar och diagnosen fastställd gick det fort. I det här läget är den svenska vård- och omsorgsapparaten välsmord och hela systemet gick igång med inte minst kontakt med habiliteringen. – Där fick vi massor av hjälp till att börja med och vi tog till oss allt de föreslog. Idag vet vi att man inte ska springa på alla bollar utan sålla, men från början var vi rädda för att missa något viktigt hjälpmedel, metod eller verktyg så då provade vi allt, säger Jenny Lindström Beijar. För familjen Lindström Beijar har det