Omtanke 1
Samhall för många år sedan köade anställda länge
inför arbetsdagens början, de ville in och sätta igång! Många har ingenting annat alls, de kan bli väldigt isolerade. FÖR DEN SOM har en utvecklingsstörning blir det efter pensionen mindre kvar av tillvaron än det blir för dem som mer självständigt kan upprätthålla vänskaper, intressen och nätverk. Att personalen förstår det, eller att personalen rätt tolkar signaler från de boende, är inte självklart. – Man kan bete sig konstigt för att man är ensam eller mår dåligt, men ofta ser personal inte det. Det är vanligt att det tar för lång tid innan vi får hjälp, att depression uppfattas som en del av utvecklingsstörningen, säger han. Han tror att ett större utrymme för individens behov skulle minska den psykiska ohälsan på gruppboendena. Hur man blir och hur man mår, som äldre, handlar om vilka erfarenheter man gjort på vägen dit. En utvecklingsstörning ändrar inte på det. Tvärtom är det desto viktigare att bli sedd för den man är när man lever i en sådan utsatthet, poängterar han. – En del skäms för att tala om att de inte förstått. Sånt måste vårdpersonal och andra ta med i beräkningen, de måste förklara allt ordentligt. I HANS EGEN bakgrund finns en svår start. Han kom till ett barnhem i tvåårsåldern. Att den lille dessutom hade en utvecklingsstörning visste ingen då, men det gjorde allt mycket svårare. Som barn for han illa i en omvärld som ofta framstod som obegriplig. Han blev en arg och svårhanterlig pojke som först placerades i hjälpklass och därefter flyttades till Sävstaholm, som då var en internatskola för barn med utvecklingsstörning. Först vid fyllda 30 år nämndes Conny Bergqvists egen utvecklingsstörning vid namn. Tabut var starkt, man pratade inte om ”det” med honom ens när han gick på Sävstaholm. – Det var en lättnad att till sist förstå varför vissa saker tog så lång tid och varför det var så svårt att få vänner, berättar han. KANSKE HADE HAN undgått somliga tråkigheter om han hade vetat från början. Det hugger fortfarande i hjärtat när han minns hur han försökte köpa vänner med godis, och hur han alltid skulle visa sig på 36 | www.ssil.se Conny Bergqvist har länge arbetat för att äldre personer med en intellektuell funktionsnedsättning ska förberedas bättre för pensionen och erbjudas olika alternativ till sysselsättning. Foto: Pi Frisk styva linan genom att göra saker andra inte vågade. – Jag vet inte själv hur mycket av mina svårigheter som beror på att jag växte upp på barnhem och vad som beror på utvecklingsstörningen. Men inget har gjort det andra lättare, konstaterar han. I CONNY BERGQVISTS liv finns numera några kompisar som bor utanför gruppboendet samt bekanta i gruppboendet. Han har det rätt bra socialt sett, men han påpekar att fördomarna om utvecklingsstörning inkluderar att han ska nöja sig med vilka relationer som helst: – Jag förlorade min kontaktperson på grund av att jag bor på gruppboende, för då anses mitt behov av stöd tillgodosett. Men jag har inte valt dem jag bor med. Jag gillar dem, men mitt behov av att komma ut och träffa folk och att själv välja mina vänner finns kvar. Personer med utvecklingsstörning är mycket beroende av sina anhöriga och blir därför ofta mycket ensamma som äldre. Conny Bergqvist konstaterar att det är dumt att spara pengar på kontaktpersonerna. Det leder till isolering och till att människor mår dåligt, något som alltid blir dyrt i längden. – Dessutom är det som att spotta i Östersjön, det handlar om jättelite pengar. Det är dålig kunskap som leder till sådana beslut. Man behöver ju bara tänka på hur man vill ha det själv. Skulle du vilja bo ihop med dina grannar och umgås bara med dem? Hans eget liv är så här långt bra, med kompisar, utlandsresor och bio- och restaurangbesök. Inkomsterna minskar med pensioneringen och han måste tänka nytt, det drabbar de flesta vid pensionen. Det som bekymrar honom mest är hälsan. KOMPISARNA UTANFÖR GRUPPBOENDET riskerar han att förlora kontakten med när han åldras. Idag håller de koll på varandra och hjälps åt med enkla saker i vardagen som det vore för krångligt att blanda in personal i. – Jag kommer i framtiden att bli ännu mer beroende av personalen än vad jag är nu och det känns inte bra. Jag kan mina rättigheter ganska bra och idag kan jag stå upp för mig själv. Men om jag blir senil eller sjuk kanske jag inte kan göra det längre. Och personalen kan ofta inte de regler som styr deras arbete och det skrämmer mig. Han känner sig lugnare vid tanken på :