Omtanke 1
Vägen tillbaka till LIVET och dansen Jag har allt
id älskat att dansa. Två dagar dans stundade. Jag minns hur jag satt hemma och funderade på hur jag skulle läga upp mina två barnlediga dagar. Jag minns inget mer efter det.. Nu kändes det som att jag blivit nedtryckt i en trång burk och någon hade skruvat på locket. Jag finns i ett vakum, ser ingenting, men hör. Många människor pratar omkring mig, men jag kan inte urskilja orden. HELA KROPPEN VÄRKER fruktansvärt, jag är alldeldes bortdomnad. Det är inte ofta jag dricker, men jag kan tänka mig att det skulle kännas ungefär så här om jag varit på krogen och blivit riktigt full. Kanske hade jag varit berusad och irrat iväg hemåt, trillat ner i ett dike och blivit överkörd av en ångvält. Jag minns att jag ropade “hallå”. Min lillasyster kommer till mig. “Sonia, vad är det?” “Var är jag?” “Du är ju på sjukhuset, du har varit med om en motorcykelolycka och amputerat benet” MIN NÄSTA FRÅGA som jag minns var “vilken dag är det?” . “Det är söndag, Sonia”. “Fan, då har jag ju missat båda danserna i helgen”. Veckan gick och jag sövdes varje dag för transplantation av hud över stumpen. Nästa helg kommer. Med starkt smärtstillande i kroppen säger jag till personerna i rummet “hörrni, hallå, kom och klä på 62 | www.ssil.se mig nu, jag ska på dans i helgen. Jag missade ju danserna förra helgen, så kom och klä på mig nu.” “Men Sonia, du kan inte dansa.” “Varför kan jag inte dansa? Jag har alltid kunnat dansa.” “Ja men Sonia, du har ju bara ett ben, du kan inte dansa.” “Men kommer jag att kunna dansa nästa helg då?” “Nej, Sonia, det kommer du inte att kunna.” ‘ “Men till jul då? Kommer jag att kunna dansa då? “Nej, jag är ledsen, Sonia, det kommer du inte att kunna.” “Men nästa sommar, på Sandvikens danspremiär som jag skulle till den kvällen jag kvaddade hojen. Kommer jag att kunna dansa då?” “Jag vet inte, Sonia. Kanske kommer du att kunna dansa då, man vet aldrig. Kanske kan du dansa då.” DÄR OCH DÅ satte jag mitt första mål efter olyckan. Jag ska ta mig tillbaka till dansgolvet. PUNKT. Därefter började jag föreställa mig alla delmål - nu ska jag ta mig upp ur sjukhussängen och flytta hem till mina barn, nu ska jag bli så duktig på livet i rullstol som jag bara kan. Nu ska jag bli så fantastisk på kryckorna så jag klarar allt. Nu ska jag lära mig att gå igen. För andra gången i mitt liv ska jag lära mig gå. Jag minns när jag fick ta med mig protesen hem för första gången, en hel vecka. DE FÖRSTA STEGEN gjorde ont, så ont att jag bara klarade att gå ett par minuter per dag. Efter den där veckan åkte jag tillbaka till min ortoped-tekniker som undrade hur det hade gått. “Inte bra alls” “Varför har det inte gått bra?” “Jag kan ju inte dansa. Jag kan inte vrida på knät.” Han ser förvånad ut. “Har du dansat?” “Jamen, det är väl klart att jag har dansat.” Där och då beställdes den första vridleden till protesen, med lite dämpning. Nu fanns förutsättningarna för att jag skulle nå mitt mål att dansa igen. Det vore lögn att säga att resan tillbaka till dansgolvet varit lätt. Det har kostat både blod, svett och tårar. Men det har varit roligt och jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv. DET HAR BERIKAT mitt liv. Jag var den första som betalade inträdet till Sandvikens danspremiär sommaren efter olyckan. Och idag kan jag dansa igen. Ett ben kortare, men ett helt liv rikare. Den kvällen jag kom in, olyckskvällen. Och den natten, den första kritiska natten, så jobbade ett helt fantastiskt läkarteam och vårdpersonal. Kämpandes, tillsammans. För att rädda mitt knä. De beslut de fattade den natten, gör att jag idag fortfarande kan dansa. Om jag kunde ge personalen på sjukhuset en blomma varje dag för allt de gjort för mig. I mina tankar finns de alltid med. Och de har för alltid en stor plats i mitt hjärta. När jag gick på dans före olyckan