Bumsen 1
I skuggan Innehåll Även om landskapet är enaståen
de får man inte släppa koncentrationen på vägen ens några sekunder för då kan det gå illa. En i gänget hittade ett dike som blivit djupt nog att gömma hela hojen och tackade sitt nackskydd att han inte dog på kuppen. Några starka ortsbor uppenbarade sig och släpade upp cykeln åt oss veka nordbor. Ett annat missöde som sinkade oss mycket var ett resultat av alla punkteringar. Vi hade fått med oss punkteringsspray från uthyraren och fann snabbt att det inte skulle fungera något vidare, så de skickade en bil med nio gummislangar åt oss. Dessa behövde förstås fördelas ut bland alla deltagare och klämmas in under sadlarna. Det är trångt under en XT660-sadel och när man fokuserar på att klämma, men inte för hårt, så man nyttjar varje kubikcentimeter är vi sett fram emot hade dessvärre gått utom synhåll över gränsen till Swaziland. Som man kan förvänta sig när man åker längre sträckor så får man se många sorters underlag, och de är inte som grusvägarna vi är vana vid hemma. Det kom en regnskur innan vi lämnade Country Trax och den röda jorden som täcker allt som inte är gräs visar sig snabbt bli till klibbig lera. Däckmönstret packas omedelbart igen till slicks. Vått gräs är inte känt för sitt goda fäste men det var där på de sluttande vägrenarna vi fann något som gick att köra på utan att sladda omkull. Under en dagsutflykt till Indiska oceanen där vi tog ett dopp körde vi fem mil tvättbräda, endast emellanåt avbruten av huvudstora stenbumlingar som slängts ut över stora delar av vägbanan. Jag blev aldrig klok över om det var den lokala formen av farthinder eller ett trick från vägpirater för att få stopp på turister. Vi såg inga, men de kanske var rädda för Corona? På bergsvägarna är det mera regel än undantag att det finns djupa rännor där vatten har forslat bort lite av vägbanan, eller mycket. En dag tog vi en outforskad genväg och njöt av en dryg timmes lättenduro längs den erbarmliga vägbanan där spår, kratrar, stenblock, boskap och allt möjligt höll oss vakna där vi navigerade så gott vi kunde bland hindren för att fjädringen skulle hålla. Bäst vi står på andra sidan och stolta berättar för varandra om alla nära incidenter så kommer det en gammal lokalbuss stånkandes, full med folk som ruskas om i takt med studsandet. De har lite andra referenser till vad som betraktas som bussväg där borta. Överst: Vi fick rutin på att laga punkteringar. Nederst: Artikelförfattaren på avvägar i bushen. det lätta att glömma bort att tändningsnyckeln som används för att låsa upp sadeln sticker ut i knähöjd på vänster sida. Att det bara var en nyckel som bröts av var nog mest tur. För att komma vidare från platsen så lirkades stumpen ut och trycktes in i tändningslåset så vi kunde starta hojen. Slangen var fast under sadeln men det kunde vi leva med. Värre var när vi skulle tanka, för det behöver man också tändningsnyckeln till men den här gången var stumpen Bumsen 1 2023 27