Svensk Golf 1
D 38 SVENSK GOLF 9–2019 et stillsamma lugnet har
lagt sig över tågstationen som ett varmt täcke. Söndagen har startat i ett lugnt tempo, och på perrongen samexisterar de flesta i en skön morgondvala. ¶ Men tystnaden bryts abrupt. De slitna plasthjulen skrapar mot stengolvet när golfbagens resefodral dras framåt och väver en ljudmatta som ekar hårt mot väggarna. Resenär efter resenär vrider irriterat på huvudet för att identifiera orosmomentet. På en flygplats hade jag försvunnit in i anonymitetens ljudlösa skugga. Här på perrongen i Stockholms innerstad är jag ett potentiellt ärende för störningsjouren. ¶ Jag ska på golfsemester, till skillnad från övriga resenärer som inväntar tågets ankomst med en ryggsäck eller liten kabinväska i släptåg. ¶ Det handlar om en avstickare utanför landets gränser där järnvägsnätet får göra grovjobbet, något som annars brukar hända med flyg eller bil – både för mig och de flesta andra som gillar att resa med golfbagen. ¶ Ur ett perspektiv rör jag mig i riktning mot golf resandets ursprung. Långt bakåt i tiden, närmare bestämt på 1800-talet och framåt, var det i huvudsak rälsen som tog spelarna till de små brittiska kuststäderna för några dagars vild spelglädje på en råhuggen linksbana. Fanns det en tågstation i närheten kunde du ställa klockan efter att Old Tom Morris, eller någon annan man i tweed och yvigt skägg, förr eller senare skulle staka ut 18 hål bland sanddyner och ärttörnebuskar.