AMES 1
KRÖNIKA Louise Lennersten, Affärsutvecklare, UCS
Management AKTA DIG FÖR BRANTEN! Visste du att vid 40 års ålder dalar vår attraktionskraft på arbetsmarknaden? Särskilt kvinnor tappar i värde, men även männens ljus börjar slockna i den här åldern. Vid 40 år! Redan? Det är ju nu vi är som bäst tänker jag. Utvecklade, kanske fulländade, lagom färdiga och mogna med fortsatt sug på utveckling och med en stor dos drivkraft och motivation. Det är ju som en cocktail av de allra bästa ingredienserna. Jag har jobbat i 15 år och förväntas enligt vår svenska arbetslagstiftning jobba i minst 25 till. Jag har ju knappt kommit in i mitt yrkesliv och ska alltså redan vara på väg ut! Hur går det ihop? Jag upprepar igen; det är nu vi är som bäst. Vi har gått på nitarna och rest oss, testat olika vägar och valt, haft olika roller och sållat agnarna från vetet, testat olika yrken och arbetsgivare och lärt oss om var vi trivs och med vem. Nu vet vi mer om oss själva än vi någonsin gjort. Samtidigt börjar barnen bli så stora att de fattar hur både en diskmaskin och en väckarklocka funkar och långsamt börjar söka sina egna liv, och jag att möjligheterna att satsa på oss själva som individer är större än de varit förut. Och parallellt är vi alltså på väg att tappa vår attraktionskraft. Hur tusan går den ekvationen ihop? Jag tänker på just detta när mitt lunchsällskap säger; ”Jag måste erkänna att jag imponeras av dig som sumpade en så framgångsrik karriär för att vara med dina barn”, med anledning av mitt byte från VD i ett visualiseringsbolag till en tjänst som konsult. Det finns ingen subtil undermening i det han säger, det finns snarare en genuin beundran. ”Missförstå mig rätt nu”, tillägger han med en efterföljande utläggning om att det är så ovanligt med människor som vågar satsa på sig själva istället för att följa en (traditionellt sett) utstakad väg i arbetslivet. Och jag har inte ens ägnat det en tanke förut. Det är ju först nu jag ens kan fatta ett sådant beslut. Först nu jag ens vet vad jag värderar mest. Jag ser ju snarare den här tiden i livet som en möjlighet att välja. Att fritt kunna ta klivet i vilken riktning jag vill eftersom jag aldrig förr haft så mycket att tillföra arbetssverige som nu och i kombination med att jag aldrig förr vågat vara ärligare mot mig själv. Och med 25 år kvar i arbetslivet tror jag att de beslut jag fattar nu inte kommer att vara dem som stakar ut resten av min framtid. Det har den där erfarenheten från förr visat mig… Men jag får höra att jag är naiv. Tar jag klivet är jag borta. Lämnar jag en rak väg är det som att börja om på nytt om jag en dag vill. Och antingen är jag helt dum i huvudet eller ofattbart naiv, men jag tror inte alls att det är så! Vi dividerar en hel del om ålder i min vardag. Och det är tror jag inte är unikt för min närhet. Jag är snart 40 och det är en ålder som för mig innebär väldigt få starka känslor. Men jag borde tydligen ha starka känslor kring min ålder eftersom jag nu bemöts med meningar som ”kvinnor i din ålder…” eller ”vi är ju inte purunga längre…”. Det är förvisso sant. Men vad är purungt? 22? 12? Är det något vi ska eftersträva? Tackolov att jag slipper 20-årsåldern igen! Eller tonåren! Och jag har inga problem med att lämna 30-klubben heller. Dagens 70-åringar sägs vara lika pigga och vid liknande hälsa som 50-åringar var på 70-talet. Det är en tungvrickande mening, men i sin helhet väldigt talande. Stämmer det så borde dagens 90-åringar vara lika pigga som 70-åringar var samma årtionde. Så hur kan 40 betyda att kurvan pekar brant neråt? Nej, det är ju nu det börjar på något vis. Det är nu vi liksom lurat färdigt i vassen och kliver ut. Tadaaa! Här är vi! Och när alla andra fattar det så är det först till kvarn som gäller. Kom ihåg det! ® Vintergatan 10, Motala 0141– 528 70 070– 527 80 67 Tisdag - Torsdag 13-17 Lördag 10-13 14