Nollelva 1
Clara Klingenström Claras dagbok Det stora genomb
rottet i förra årets Melodifestival stod utan tvekan Clara Klingenström för med låten “Jag behöver inte dig idag”. Den placerade sig femma i finalen men blev i efterhand kanske den låt som gjorde störst avtryck hos svenska folket. En del av framgången låg såklart i att det handlade om en tidigare okänd artist, sånt går ofta hem i stugorna. Nu finns hennes debutalbum ute. 17 låtar med visanstruken gitarrpop på svenska, varav Melodifestivalhiten är en. Det är lätt att göra jämförelser med artister som Håkan Hellström och Annika Norlin, och ibland även Veronica Maggio och Melissa Horn, och man kan anta att det är artister som 26-åriga Clara lyssnade på under sin uppväxt när hon började med musik. Man kan gnälla över vissa övertydliga referenser men jag tycker mest det känns uppfriskande. I en tid då så många svenska artister gör exakt samma typ av radiopop känns det skönt med någon som gör något annat. Visst, det låter smått passé, men det låter åtminstone annorlunda än resten av det vi hör. Kanske några låtar för lång, men en överraskande bra debutskiva av Clara Klingenström. (TP) Duschpalatset Baby Bob Hund Det allra näst bästa Jag missade Duschpalatsets debutplatta som kom 2019, men sen såg jag att Umeåbandet ska supporta The Wannadies under vårturnén så då var jag såklart tvungen att spana in deras nya platta som kom innan jul. I en recension hade de jämförts med en mix av Gyllene Tider, Vånna Inget och just The Wannadies, så det verkade ju spännande. Och visst kombinerar Duschpalatset naiva svenska texter med indiegitarrer och viss punkattityd, men i övrigt finns inga större likheter med de nyss nämnda banden. Duschpalatset har ett roligt bandnamn, roliga texter med vardagsteman och en jäkla massa charm, men också en hel del saker att fila på. Det låter fortfarande lite för mycket fritidsgård. Sången är sisådär, produktion och arrangemang går att jobba mycket med och kan man tona ner tokroligheten en smula och vässa de monotona sångmelodierna så kanske bandet kan bli något av Hardy Nilssons arvtagare. För trots sina brister har Duschpalatset något som tilltalar, det hörs exempelvis i plattans bästa låt “Konstigt”. Mer av den varan, tack. (TP) Det var när helgen vecka 48 tog slut som även sagan om Bob Hund tog slut. När stenåldern började var den redan över och efter det: Ingenting. Jag vet att bandet fortfarande finns och släpper nya skivor men för mig räknas inget efter Bergman Rock. Många band kan fortsätta kännas relevanta och till och med bli bättre efter en comeback men Bob Hund var så tätt förknippat med 90-talet och den tidens indievåg att de känns fullkomligt ointressanta idag, 30 år utanför sitt sammanhang. Bob Hund utan Hannas, Hultsfred och ZTV är liksom ingenting. På denna platta har bandet grävt i arkiven och hittat 20 tidigare outgivna spår från glansperioden på 90-talet. Här finns en studioinspelning av livefavoriten “Edvin Medvind” och en del annat som håller förvånansvärt hög klass, som exempelvis den svängiga “Han gillade skämt”, den stökiga “Kvicksilver” och den 16 minuter långa urladdningen i “Indianernas folkpark”. Den stora invändningen gäller inte kvaliteten utan tidpunkten. Hade dessa låtar kommit på 90-talet där de hör hemma hade de säkert funkat, men som nämns tidigare: Bob Hund utan 90-talet är som kärlek utan kyssar. Och kärlek utan kyssar är väl ingen kärlek, säg? (TP) The Weeknd Dawn FM Ingenting Vinterdagboken Att artister sneglar tillbaka på olika årtionden och det sound som gällde där och då är inget nytt fenomen direkt. Under mitt vuxna liv så har jag i alla fall hört en mängd artister återskapa både 70, 80 och 90-talets sound. Och visst kan det kännas uppfriskande och lite kuL, Men överlag så blir det inte speciellt bra när man försöker få allt att låta som förr. Bäst blir det när man använder sig av delar av soundet och blandar det med sitt eget. The Weeknd, eller Abel Tesfaye som han egentligen heter, har i den bemärkelsen lyckats riktigt bra. Hans megahit ”Blinding Lights” är ett fint exempel på det. Nya ”Dawn FM” fortsätter på den inslagna vägen. Vi bjuds på 80-talsvibbar i massor och det fungerar riktigt bra. Dels för att man hittat en bra balans i produktion mellan nytt och gammalt, men kanske viktigast av allt - här finns det bra låtar! ”Gasolin”, ”How Do I Make You Love Me”, ”Take My Breath”, ”Less Than Zero” och ”Starry Eyes” är alla låtar som håller hög klass och vad vore väl annat när både Max Martin och Swedish House Maffia har varit med och producerat delar av utgåvan. Dawn FM är en välpolerad platta med en imponerande och enkel ljudbild - ”Less is more” helt enkelt! (JL) Ingenting betyder någonting. Åtminstone för mig. Det var ett av mina favoritband under några år i mitten av 00-talet. Jag diggade till “Punkdrömmar”, “Hollywood dreams” och Towa Carson-covern “Alla har glömt”. Jag gillade den mjuka sången och den behagliga ljudbilden (som lät behaglig även när man med tiden blev allt rockigare). Efter tre plattor tog bandet en paus och jag trodde det var över. Men nu har jag lärt mig att Ingenting är för evigt. För 2018 gjorde man comeback i en mer elektronisk tappning och nu har man släppt ytterligare en platta med stämningsfulla, melankoliska låtar inlindade i bomull att lägga till raden. Ingenting har varit bättre. Det är få av spåren som verkligen är låtar man går i gång på och lägger på minnet, men i sedvanlig ordning försätts man i ett slags meditativt, avslappnat tillstånd där musiken ligger som en slöja över rummet. Och det är fortfarande tillräckligt bra för att gamla fans som jag ska vara fullt nöjda. Särskilt eftersom Christopher Sanders texter denna gång känns mer personliga än vanligt. Och så återanvänder han “Varats olidliga lätthet” från debutalbumet, och påminner om oss vilken fantastisk låt det är. (TP) Mia Maria Länge försökte jag förstå det grammatiska haveriet i uttrycket “No more fucks to give”, men sen gav jag upp och släppte Mia Skäringer helt. Det var för påfrestande att se hennes resa från att vara landets största komiker till att transformerats till en alltmer politisk person som kombinerade storhetsvansinne med Dunning-Kruger-effekten. Jag menar, inte ens “Solsidan” är ju roligt längre, så det är kanske läge för lite seriös självrannsakan. Nu har hon släppt en skiva och jag försöker ta mig an den utan förutfattade meningar, vilket såklart är svårt men jag märker snart att det faktiskt är enklare än jag tror eftersom den är så himla dålig. För vad tusan är det jag hör, är det 90-talet som kommit hit och vill ha tillbaka sin ljudbild? Pågår det en Enya-revival vill jag inte vara del av den. Låtarna är komponerade av ett gäng lejda lakejer som Molly Sandén, Annika Norlin, Ane Brun och Moto Boy, och de har skrivit texterna med utgångspunkt i Mia Skäringers självbiografi ”Maria. En kvinnlig komikers dagbok”. Hälften är på engelska och hälften på svenska. Musiken är irriterade i sin slätstrukenhet men framför allt dör musiken när Mia Skäringer kommer in med sin intetsägande sångröst. Den är så uttryckslös att den känns framtagen i ett dataprogram. Mia Skäringer uttryckslös? Ja, ni läste rätt. Vad tusan är det som pågår? (TP) NOLLELVA 39