NG Sthlm 1
F örlåt, Martin. Jag skulle ju bara intervjua dig
om ditt nya album. Men jag blev besatt, av dig och ditt liv. Och nu har jag stalkat dig i mer än en månad. VASASTAN, STOCKHOLM. 15 FEBRUARI, 2020. Jag väntar på dig i gatukorsningen. Vi ska dricka öl och planera den där kommande Nöjesguidenintervjun. Ditt nya album City Lights som släpps den 27 mars, men vad mer vill du förmedla? Vill du berätta om varifrån du får din inspiration till att att skriva musik (brustna hjärtan och sexuell frustration) och vilka band som har format ditt band The Sweet Serenades (Tom Waits, Clap Your Hands Say Yeah, Arcade Fire, The Strokes, Eddie Meduza, ABBA)? Eller vill du prata om din uppväxt i Timrå, som då var en av Sveriges fattigaste kommuner? JAG HAR EGENTLIGEN ett annat jobb, men gör tillfällig skribentcomeback när andra sover för att uppmärksamma ditt nya album City Lights som släpps den 27 mars. The Sweet Serenades fjärde. Det var fem år sedan sist. Jag har fått höra fyra låtar. Du spelade upp dem på en fest för några av dina närmsta vänner. Vi lyssnade i tystnad. Tagna. Vanligtvis vill alla bara prata. Nu ville alla bara lyssna. Få mer av din hoppfulla, svarta melankoli. Det är det bästa du gjort hittills, hinner jag tänka innan du kommer gående på andra sidan gatan. Min vän. Du som alltid fanns där när vi andra föll. Jag står på andra sidan och inser att jag betraktar dig genom en ny lins. Genom den här linsen blir du en annan människa. Jag kan inte sluta titta. Vem är du när jag inte är där men ändå där? Det är så här jag ska skriva reportaget. Det är så här jag får den sanna bilden av dig. Om jag kommer för nära blir du grumlig. Bara genom att betrakta dig på avstånd, utan att du vet om det, kommer jag att få se vem du är på riktigt. Du tar upp telefonen, tummen dansar över skärmen. Det ringer i min telefon. Det är du. Men jag kommer inte att svara. Portuppgångens skugga är min sköld. Det här är en känsla som jag vill ha mer av. Mycket mer. Det här är din, min, vår historia. En historia om kärleken. Hur den är vacker tills den inte längre är det. Tills den övergår till besatthet och slutligen vansinne. Som You, den MTV-inplastade höga kontraster-serien som gör succé på Netflix världen över. You – som handlar om psykopaten Joe som stalkar och mördar kvinnor – har blivit ett kulturellt fenomen. Everybody loves Joe. Vi ursäktar män som går över gränsen in the name of love. Så värdelösa är vi män på kärlek. Bara vi gör NÅT är det bättre än inget. Om det betyder att vi stalkar någon så får det vara så. Allt är bättre än snubben i soffan. En nyckelscen i första säsongen är när Joe stjäl mobilen av sitt stalkingoffer Beck. På så sätt får han facit till hennes känsloliv. Det var exakt det som du gjorde mot mig när vi skulle åka tåg till en festival. I smyg tog du min telefon och bytte ut numret till min obesvarade crush – till ditt eget. Plötsligt fick jag ett SMS från hon jag ville ha, men som inte ville ha mig. ”Sov med mig, snälla.” Fyra ord jag aldrig glömmer. Lyckan var total. Korrespondensen fortsatte. Det kan inte vara sant, tänkte jag. Och det var det inte heller. Hon var han. Jag sex-messade med min bästa vän som satt mittemot mig. KUNGSHOLMEN, STOCKHOLM. 17 FEBRUARI, 2020. Hur går du? Du brukade vara lång men inte längre. Människor överallt. Ingen tittar på mig. Alla tittar på mig. Skolan har två utgångar. Jag täcker dem båda på distans. Det är här du jobbar som musiklärare. Hur ser du ut nuförtiden? Har du nya vänner? Människor jag inte känner. Jag fryser. Har aldrig lärt mig hur man klär sig efter vädret. Föräldrar som hämtar barn. Jag saknar mina barn. Var det du som sprang till bussen? Nej, jag är inte supersugen på att följa efter dig, hoppa av för tidigt för att inte bli avslöjad, springa i regnet för att slutligen se dig försvinna bakom den svarta dörren till din trappuppgång. JAG TÄNKER PÅ Lauren McCarthy, en konstnär med rötterna i New York Universitys mer experimentella utbildningar. För några år sedan dök det upp en app som erbjöd användarna att bli stalkade. Den hette Follower och hjärnan bakom var Lauren. Det var hon som förföljde användarna och jag minns hennes beskrivning av livet som stalkare ordagrant, för det är så sant: ”There’s something both exciting and intense I feel each morning not knowing where they may take me. I follow them all day watching, starting to imagine what they are like, what they are thinking and saying, trying to guess where they might go next. There is something strangely intimate about the whole thing for me. By the end of the day, I feel as though I know them, and we have had a prolonged experience together.” Det är så jag känner det, Martin. Att vi upplever saker ihop och jag börjar bli beroende av det. Vill ha mer. DU ÄR TROTS allt indiepopens Charles Bukowski. Ogenerat ärlig och rå på ett otidsenligt sätt. Både i musiken och texterna, men även som vän och kollega. Samtidigt är du en inkännande och omtänksam människa som bryr sig på riktigt, berättar The Sweet Serenades gitarrist Mathias Näslund när jag ber honom beskriva sin radarpartner. Det schizofrena beteendet gör din musik unik. Det råa kombinerat med det känsliga. – Som AC/DC och Marvin Gaye på samma gång. Men han är snyggare än Bukowski, säger Mathias. MEN PÅ MÅNGA sätt är du även indiepopens Anthony Bourdain. En ovanligt snabbtänkt och rolig människa med ett extremt smittande skratt. Du är icebreakern när du är på utlandsturnéer och möter människor från andra kulturer med en annan typ av humor. – På något sätt lyckas han hitta gemensamma nämnare med alla, och skämtar ofta precis på gränsen till det tabubelagda på ett befriande sätt, berättar Karolina Komstedt från bandet Club 8 där Martin spelar bas. Karolina sjunger även på en av The Sweet Serenades största hits, Die Young. FÖR ATT KUNNA göra det här reportaget rättvisa kontaktade jag 25 personer som alla har unika perspektiv på Martin som människa. De besvarade frågor som ”Vad gör Martin unik?”, ”Vilken är Martins främsta styrka som vän och musiker?” och ”Varför ska man lyssna på hans musik?”. ALLT FICK INTE plats i det här reportaget Martin, så jag kommer att skicka alla hyllningar till dig när du får reda på att jag skriver den här artikeln på det här sättet. Om albumet inte säljer guld ska du åtminstone få veta att du är älskad av de som känner dig. Jag kontaktade 25 människor från din livshistoria. Alla svarade. Alla var fans. NORRTULL, STOCKHOLM. 19 FEBRUARI, 2020. Fem procent kvar på mobilen. Två minusgrader. Jag har stått här i två timmar för att få en glimt av dig. Du som fick mig att leva och inte dö. Det blåser. In med fötterna. Du får inte se mig. Där. Du har den lite för stora svarta jackan igen. Ryggsäcken, kepsen, gitarren. Och igen, blicken där men inte där. Var är du? Har du inte vaknat eller flyr du bakom blanka ögon? MINNS NÄR VI bodde i Solna i början på 00-talet. Det var då som du och Mathias Näslund grundade The Sweet Serenades, men det skulle dröja sju år innan det första albumet Balcony Cigarettes kom. Minns att singlarna On My Way och Mona Lee gjorde stor succé i bloggvärlden. Ni kallade er musik för Jungle Rock och Testosterone Pop. DU ÄLSKADE SOLNA och vårt tillfälliga hem. Tolv våningar, 50 nationaliteter, men aldrig bråk, förutom mellan oss i kollektivet. ”Jag vill bo här när jag blir gammal”, brukade du säga utan ironi. ”Här ska mina barn växa upp”. I vår femma bodde fyra killar som försökte hitta sig själva. Småstad möter storstad. Här upplevde jag många av mina bästa och värsta stunder i livet. Kanske även du? Vi sårade oss själva, andra, varandra. Men vi höll ihop. Under 00-talet bodde vi på ett tiotal adresser. Fem månader där, ett år där, vräkt på grund av fester mitt i veckan där. Ibland andra hand, ibland svart. Jag minns inga namn. Förutom: Ouhabi. Så stod det på dörren i Solna. Enda stället där vi fick stanna i flera år. Minns flygresan hem från Amsterdam för några år sedan. Jag är ensam. Älskar att var ensam. Och så han, i stolen bredvid, som börjar prata med mig. Han är 26, jag är 36. Vi pratar om mycket. Snutkaffe i Dalarna, skotsk postrock, Tommy Hilfigers AR-app, Spotifys nya algoritmer, MTV Unplugged, G-Stars nya knep att använda dofter i sina butiker och när han berättar att han inte känner till Vice känner jag mig manad att berätta hela deras historia. Till slut frågar jag var han bor. – Solna, säger han. – Jag har också bott i Solna. – Var? – I de blåa höga husen. – Hagalund? – Japp, i en femma. – Vilket hus? – Typ det tredje, där tåget kör in under huset, säger jag. HAN BLIR KNÄPPTYST och letar i sin väska. Tar upp plånboken. Visar ID-kortet. Jag läser: Aboubakr Ouhabi. O U H A B I. Det visar sig att han bor i rummet som var ditt, Martin. Rummet bredvid mitt, där jag låg i sängen med ett glas mot väggen för att höra när du hade sex med min förälskelse. Där har han, Aboubakr, alltid bott, förutom i början på 00-talet när familjen Ouhabi flyttade till Spanien och lånade ut lägenheten. Till oss. Det var NR 04, 2020 | NÖJESGUIDEN 27