NG Sthlm 1
miljön. Vi fick till exempel spela inne på säkerh
etsavdelningen inne på Hall. Men det fanns många andra fördelar. Vi fick testa nya låtar och vi fick göra det tre gånger per dag. Men visst, det var kämpigt ibland. Det var inte ovanligt med dräpande kommentarer, som ”kan inte körsångerskan sjunga alla låtar istället”. Då är det en fördel att du har jobbat som lärare så länge jag kan minnas. – Haha, sant. Eleverna kan inte såra mig. Jag vill prata mer om din musik. Du har en sällsynt förmåga att blanda seriös indiepop med hockeykörer, utan att det blir afterski. Är det här ditt sätt att smälta ihop din bakgrund: Uppväxten i hockeymeckat Timrå med de sköra åren på Debaser Slussen? – Det kan det nog vara. Jag har svårt när något blir för pretto, och jag gillar inte heller när något bara är dieselluktande rock n’ roll. Sen kommer jag från ett hem där det har spelats tydliga melodier om och om igen. Farsan kunde sätta på en låt som spelades en hel dag. Som Rolling Stones? – Ja, och Beds are Burning med Midnight Oil. Den kunde spelas 25 gånger på en dag. Det är kanske därför som jag gillar tydliga hookar och direkta känslor. När började du lyssna på musik? – Min första skiva var med Lili & Susie. Och så Hello Africa med Dr Alban och Stay Hungry med Twisted Sisters, när de höll i ett köttben på omslaget. Det var fräckt. Sen kom Rage Against the Machine och Metallicas The Black Album. När började du spela? – Jag gick väl i femman och spelade bas, för mina äldre vänner behövde en basist. Det var första gången jag fick vara del av ett riktigt sammanhang. Är det jobbigt att den kommersiella framgången påverkar hur andra ser på det du gör? – Nej, du måste mäta din framgång i hur många människor som inte känner dig som lyssnar på din musik. Annars är du ute och cyklar. Jag har inte förmågan att ta in låttexter, vilket kanske är konstigt eftersom jag älskar att skriva. – Det har jag faktiskt tänkt på. Jag går på känslan istället, och för mig är ditt nya album drömsk melankoli som för tankarna till filmen Drive med Ryan Gosling. Våldet, sexet och det trasiga hjärtat är alltid där. Att lyssna på nya albumet är en fysisk upplevelse. Vad har hänt dig som jag har missat? – Våldet kan jag inte skriva under på. Men den sexuella spänningen, när händer eller blickar möts, elektriciteten när människor hittar varandra, den känslan är väldigt skön att skriva om. På samma sätt som att det är väldigt intressant att bygga låtar på trasigheten i relationen när den är på väg att dö. Det finns en sorg i det, samtidigt som det finns nått vackert i vad man har haft. Sen gillar jag roadtrip-känslan. Hur mycket av dig själv lägger du in i låtarna? – Inte så mycket. Jag använder generell terminologi, för jag vill att lyssnaren ska 32 NÖJESGUIDEN | NR 04, 2020 få måla upp bilderna själv. Jag tycker inte om när det blir för detaljerat om en korvkiosk i Borås. Du har alltid utmanat din omgivning, men du har aldrig varig trasig som många av dina vänner. Har jag fel? – Jag tror det beror på att jag är rastlös, så jag vill ofta trycka på ömma punkter för att få se vad som händer. Men varför har du aldrig varit trasig? – Jag har varit olyckligt kär såklart, men jag har tydliga ramar för vad jag inte ska göra i livet. Jag vet vad jag mår bra av. NORRTULL, STOCKHOLM. 23 MARS, 2020. Parkerar bilen utanför din port och sätter mig i baksätet, bakom de tonade rutorna, där jag är osynlig. Jag undrar vad du gör. Är du lycklig? Tänker på den sjuka värld vi lever i. Den är sjukare än nånsin. Jag ringer dig. Du svarar. – Hej, tack för senast! Blev det bra? Absolut. – Behöver du mer? Nä. Men jag måste berätta en sak. – Vadå? JAG HAR FÖRFÖLJT dig i en månad. Du blir tyst. Pratar. – Vad menar du? RÖSTER OM MARTIN NORDVALL Jag har stalkat dig i en månad. Eller ännu längre. – Jag fattar inte. Förlåt. Men jag ville se dig på ett nytt sätt. För att kunna ge den sanna bilden av dig. – Men vad menar du med att du har förföljt mig? Jag menar vad jag säger. Jag har hängt utanför din skola, din mataffär, din replokal, Berlin. Där du har varit, där har jag varit. – Var är du nu? Utanför din bostad. Du tittar ut genom det upplysta fönstret som jag vet allt om. Du behöver inte se så förskräckt ut. Det är bara jag. Vi är ju ett team. Du och jag, Martin. The band’s gonna make it. The Sweet Serenades fjärde album City Lights finns ute nu. ”Jag har haft omkring 5000 elever. Ändå minns jag Martin, och jag gör det med en väldigt positiv känsla.” – Martins musiklärare för över 30 år sedan ”Han är alldeles lysande på scen. Underhållande och dynamisk.” – Karolina Komstedt, från Club 8 där Martin spelar bas ”Om du gillar The National men inte gillar att deppa ihop, då ska du lyssna på Sweet Serenades.” – Mikael Lundin, basist i The Sweet Serenades ”Martin är något av indiepopens Charles Bukowski.” – Mathias Näslund, gitarrist i The Sweet Serenades ”Martins nya album är det absolut bästa han gjort. Han har något som bara låter som Martin Nordvall, vilket gör att man vet att det är han redan två sekunder in i en låt.” – Johan Angergård, skivbolagschef, Labrador ”Han är ett socialt geni! Martin har nån konstig förmåga att kunna snacka med vem som helst, egentligen utan att alltid ha något att säga.” – Niklas Lindström, trummis I The Sweet Serenades ”Martin är socialt orädd och rakt på. Han är typ den roligaste person jag känner.” – Vera Vinter, artist och låtskrivare ”Martin har ett sätt att se på och formulera sig om omvärlden som är spot on och gränslöst kul. Det är en levande paradox att han på något sätt är en varm och väldigt snäll cyniker med stort hjärta. Han är en av de sällsynta människor som jag upplever som helt genuina.” – Viktoria Mattsson, fd arbetskollega och vän ”Martins musik är spännande, melankolisk men även glad och fyndig. Som inget du hört förut, med små influenser av Lou Reed och Depeche mode.” – Lars-Anders Rylander, barndomsvän ”Martin har ett naturligt musikaliskt anslag som gör att allt verkar så enkelt. Det flyter som vinden i studion. Han är så jäkla skillad inom allt och har ett grymt fokus.” – Johannes Berglund, producent ”Som jämnårig barndomsvän blev jag så tiltad av Martins otroliga musikalitet att jag helt slutade att spela gitarr själv, efter första gången vi träffades för att spela tillsammans. Hoppet om en egen artistkarriär stendog där och då.” – Joakim Skoglund, marknadschef Luger och barndomsvän