NG Sthlm 1
Du har ju också en superkraft, som är lika läskig
som imponerande. Du är en intuitiv människokännare som kan genomskåda folk. Utifrån sett är det omöjligt att förstå hur du gör. Vad är din hemlighet? – Jag är krass, samtidigt som jag gillar människor. Jag känner om det finns en genuin värme i någons själ. Men jag vet inte. Det kan vara ett klassförakt som ligger bakom hur jag dömer folk. Du reagerar ofta när någon är falsk. – Ja, precis. Vad tycker du om mig? – Dig tycker jag bra om. Vem är din bästa vän? – Det går ju inte att säga. Alla fyller sin funktion. Och så går det i perioder. Jag har märkt att du tycker att du är ängslig. Men en annan av dina superkrafter är att du aldrig har varit rädd för att få ett nej. Det fick jag uppleva från första parkett under Debaser Slussens glansdagar. Hur blev du så modig? – Jag är rädd för att saker ska gå fel, så jag är alltid tre timmar för tidigt på flygplatsen. Men jag är inte rädd för att göra bort mig. Och jag tar inte saker personligt. Speciellt när det gäller musiken. Jag har fått så många nej att jag inte bryr mig längre. Ibland dagdrömmer du. Vart flyr du då? – På vilket sätt, menar du? Jag kan uppleva att du drömmer dig bort. – Jag är ju lärare och det ger inte något utrymme för dagdrömmar. Men på transportsträckor till och från jobbet tänker jag aktivt på att uppskatta stunden. Går jag till tuben och lyssnar på en låt så är det det som gäller. Då gillar jag att rida på känslan som låten ger mig och det är väl nåt slags dagdrömmeri, antar jag. Har du varit besatt av någonting? – Jag kanske samlade på nån leksak när jag var liten. Men nä, inget jag kommer på. Varför är du alltid så trevlig mot nya människor? – Alla är snälla mot sina kompisar, men det som räknas är ju hur man är mot dom som man inte är kompis med. Så sa nån och jag håller med. När jag frågade vad du skulle göra om du var osynlig svarade du ”vänta ut tiden, jag tycker om att känna mig sedd”. Gör du verkligen det? – Absolut. Det är klart man vill spela för nån som bryr sig. Men känner du dig sedd i vardagen? – Det tycker jag. Både privat och som musiker. Vi har ett gäng dedikerade fans som alltid bryr sig. Det är ju jättekul att vänner bryr sig, men bland det finaste man kan få är en komplimang från en människa som man inte känner. När du var på turné med Club 8 i Asien för några år sedan fick du höra att ett okänt indieband i Filippinerna spelade covers på The Sweet Serenades. Jag blir så stolt över dig när jag hör sånt. Hur känner du själv? – Jag blir jätteglad. Att höra nån spela ens låt i Manilla är ju konstigt, men de verkar ha någon slags fascination för Skandinavien där. Precis som tyskarna. “JAG HAR FÅTT SÅ MÅNGA NEJ ATT JAG INTE BRYR MIG LÄNGRE.” Men när ni var i Berlin och spelade in musikvideon till ”Runaway” sköt någon raketer på er. Hur kändes det? – Klockan var väl tre, halv fyra, och det var inte så mycket folk ute. Det var kul att hänga med Matte. Vi spelade låten på en liten högtalare så jag kunde dansa i takt. Det var trevligt helt enkelt. Så när vi hörde explosionen tänkte vi mest ”Vad var det som hände?”. Det var lite som när man pallade äpplen en sen sommarkväll. Undra vad som händer nu? I The Sweet Serenades gör du det mesta själv, och när ni turnerar är du turnéledare, chaufför, t-shirtförsäljare och frontman i flera veckor i sträck. Vad skulle du vilja ha hjälp med? – När vi spelade in nya albumet tog jag in Johannes Berglund som producent, och det var svinskönt. Annars vore det grymt med en turnéledare och slippa det ansvaret. Går du plus eller minus på din musik? – Jag skulle säga plus. Jag har haft tur med att få in min musik i tv-serier, som i The Fosters och Grey’s Anatomy. Det är största intäktskällan för The Sweet Serenades. Sen har vi haft bra lyssning på Spotify. Hur mycket får du när din musik spelas i tv-serier? – Det kan handla om allt från 20 000 till 100 000 kronor. Hur gör du? – Det handlar om research, skriva bra mejl och ha tur. Under 1900-talet pumpades det in pengar i olje- och bilindustrin. I dag är det streamingjättarna som får investerarna att öppna plånböckerna. Hur har det påverkat er? – Senast vi släppte ett album var fem år sedan. När vi gör det den här gången ser det ut som att en av låtarna kommer att vara med i en film som släpps på Netflix. Var i musikuniversumet vill du placera ditt nya album? – Jag vill kalla det arenaindie. Det gör anspråk på nåt stort, men det hör hemma på en klubb. Jag ser framför mig hur du dansar i köket med ett glas rött, och kanske röker under fläkten. De som har hört albumet säger att det är ditt bästa hittills, by far. Varför tror du det? – Jag har inte haft någon peak ännu, så jag har kanske det bästa i mig fortfarande. Sen har jag spelat in det med producenten Johannes som har hjälp mig i viktiga beslut. The Sweet Serenades var fem personer från början. Varför blev du ett ensamband? – Det är svårt med logistiken. Att lyckas ha samma vision och se till att alla har tid och gillar sina roller. Jag är väldigt imponerad av folk som har band. Enda gången som din gitarrist Mathias Näslund har sett dig verkligen tvivla på dig själv rent musikaliskt är när ni gjorde en fängelseturné och en livstidsdömd mördare i publiken på Hall skrek att ni skulle sluta spela era egna låtar och köra något med Metallica istället. Ni gjorde den där fängelseturnén under flera år. Varför? – Vi förstod PR-värdet i det, men framför allt var vi intresserade av den spännande NR 04, 2020 | NÖJESGUIDEN 31