NG Sthlm 1
var det jättesvårt att få rättigheterna eftersom
änkan till Michel Delpech låg på dödsbädden och varken kunde säga bu eller bä. Det hade varit förfärligt att inte ha med den. POOLS INLEDNING ÄR som en bekymmersfri och drömsk dans vilket nästan gör ont i kontrast mot coronavardagen. Sedan flyttar filmens Johan in hos Celeste, en avdankad filmstjärna med alkoholproblem och svår åldersångest. Johan låter sig försörjas av henne i utbyte mot sex och följer råd givna av vännen Kurt som nu ligger med Celestes make Jules – en man med ett fetischistiskt förhållande till övervakningskameror. – David Asavanond som spelar Jules gjorde en skräckfilm som heter Countdown. Där såg jag honom och det kändes som att han hade helt rätt look. Mycket demonisk. Äckelsexig som någon sa. Ville inte Per Hagman spela själv i filmen? – Han ville vara med i en liten roll. Och är nu avundsjuk på mig för att jag fick vara kypare i en scen på en restaurang. Men vi har nu också gjort en teveserie i tre avsnitt så där blir det fyrtio minuter till med saker som har blivit bortklippta. Där kanske vi ska få in honom, inklippt. Hade han några synpunkter? – Nej, han ville att vi skulle göra vår egen grej. SEDAN TAR ANDERS en avstickare för att berätta om sitt första möte med Per Hagman i Skövde. – Då bodde han i en gammal övergiven skola. Vi skulle höras på telefon angående rättigheterna och alla avtal, för sex år NR 04, 2020 | NÖJESGUIDEN 39 sedan ungefär. Per tog mig på en reality tour. ”Här är parkbänken där jag såg min ungdomskärlek för första gången, här bodde jag.” Alla platser. Sedan ringde jag honom två dagar senare. Var är du? Jag är i Monaco. Då har han fått ett jobb av Scandoramas flightmagasin att han ska skriva recensioner för Michelinguidens hotell, lyxrestauranger och gourmetkrogar. Han har sagt att han ser sig själv som ytlighetens förkämpe. – På nittiotalet åt jag lunch med en filmproducent och sa att jag drömde om att filma Per Hagman. ”Per Hagman? Är inte han lite ytlig?” fick jag till svar. ”Nej”, sa jag. ”Han skriver om ytlighet. Men inte på ett ytligt sätt.” Det är intressant. De flesta kulturmänniskor är jävligt ytliga men spelar djupsinniga. Per är djupsinnig och spelar ytlig. Jag hoppas verkligen att fler av hans böcker blir film. Han har levt det här drömlivet men det är klart att det har ett pris. Han tillskriver ytan väldigt mycket och hur viktig den är. Utseendet är viktigt. Per sa någon gång till mig att även när Göran Greider ska förnya sitt pass, inte väljer han någon bild där han är fulast. Det gör ingen, inte ens han. Per har levt som en riktig bohem. Jag känner väldigt många kulturmänniskor i Stockholm och många är väldigt borgerliga, trots att de har basker och ser väldigt bohemiska ut. Medan Per Hagman är en superbohem på riktigt. Han har aldrig haft ett hem, han har varit ensamstående hela livet. Han var också den flytande, den queera så tidigt, visste inga gränser och hade ingen yrkesidentitet, ingen nationell identitet, har tagit knark utan att bli narkoman, har haft sex med alla kön utan att definiera sin sexuella läggning, haft friheten i att göra vad han ville. Det känns rätt trist hur journalister vältrar sig i Per Hagmans excentricitet och lägger ”DE FLESTA KULTURMÄNNISKOR ÄR JÄVLIGT YTLIGA.”