NG Sthlm 1
ANDERS LENNBERG: ”DET ÄR FÖRFÄRLIGT VAD VI UPPREP
AR MÖNSTER” En cineast filmatiserar en kultbok från sin ungdom. Den knappt googlebara mångsysslaren Anders Lennberg levererar en tolkning av folkhemsdandyn Per Hagmans tidiga roman Pool. TEXT: KASIA SYTY FOTO: MAX RANGNER ” Begär och rädsla sätts i spel mellan de kontrollerade men hjälplösa människorna i denna förrädiskt blanka värld”, stod det på baksidan av 90-talets Tone Schunnesson-Per Hagmans roman Pool som gavs ut 1993 och trots att den då inte sålde lika bra som debuten Cigarett har blivit mångas favorit och vid det här laget närmast är kultförklarad. Anders Lennberg råkade befinna sig i Nice när boken kom och blev fascinerad av berättelsen. Under de senaste åren har han bearbetat den till ett filmmanus. Hur var det när Pool kom ut 1993? Den blev ingen stor succé. – Nej, det blev den verkligen inte. Jag var inte heller förtjust i Per Hagmans första bok Cigarett som utspelar sig i Stockholm. När Cigarett kom bodde jag runt hörnet från det han beskrev som lät så exotiskt. Nu kommer jag att låta som en riktigt obehaglig stockholmare men när Kent sjunger ”Karlbergsvägen glänser i regnet som baren på Tranan” så tänkte jag bara Karlbergsvägen wtf jag vill bara härifrån, jag vill inte höra om det där. Jag ville inte läsa om det heller. Jag tyckte inte om Stockholm. Jag vet känslan. Men med Pool och rivieran blev det annorlunda? – Det finns mycket jag gillade med karaktärerna i Pers bok och den perioden i mitt liv. När man befinner sig i det som psykologerna kallar för pre-social fas, innan man gått ner i någonting. Johan, huvudpersonen, har ingen position att försvara, han är alltid på resande fot. Man är väldigt sympatisk i den perioden av livet när man är 20-någonting. Det var 38 NÖJESGUIDEN | NR 04, 2020 jag nog också. Sedan innan jag fyllde trettio började jag jobba som regiassistent åt Mikael Håfström och strax efter fick jag regissera Rederiet i tre år. Det var som en dröm allting, helt galet. Samtidigt – vad ska jag säga för att inte låta skitnödig – var det fysiskt tungt. Det blev långa dagar och det gick inte att ha ett liv. När jag läste Pers böcker kände jag att han var den som inte lämnade den pre-sociala fasen, han var den som fortsatte. Och i mig fanns det också en dröm om att inte behöva försvara de här vuxenrollerna, inte behöva vara officiell, inte behöva gå till jobbet. Jag ville vara mycket mer – nu fick jag inte en stulen barndom som Judy Garland eller Michael Jackson – men ungvuxen-perioden var väldigt mycket jobb för mig. Då man kanske hellre skulle vara som Per, snurra runt. Och det var jag otroligt fascinerad av när Pool kom. FRANSKA RIVIERAN HAR 270 soldagar om året och det är ingen slump att det är där Pools huvudperson Johan hänger medan han försöker komma på vad han ska göra med sitt liv. ”Du behöver inte jobba”, säger den kosmopolitiska rivierakompisen Kurt till Johan. ”Det här är franska rivieran. Här lever de unga på de gamla. Inte tvärtom. Ibland är det så uppenbart, makten i att vara ung. Och vacker, förstås. För de flesta är det bara en omöjlig dröm.” DET ÄR MINST lika omöjligt att återge det intensiva samtalet med Anders Lennberg och hur mycket han har att säga om allt mellan himmel och jord, om sin relation till Per Hagman och hans böcker, marinerat i tonvis av filmiska referenser som skulle vävas in i Pool. Ett nördigare intervjuobjekt får man leta efter. – När boken Pool kom, då var jag ung och ball, du vet hur det är i Stockholm, tjena, tjena. Som Ebba Witt Brattström sa: ”för att lyckas som medioker man måste man bli pushad av sin manliga enklav” och jag hade många äldre kompisar som geniförklarade mig. Jag gjorde stora reklamfilmer, bland annat för Volkswagen, det var bra betalt. Och då sa några jag kände att vi borde åka till rivieran. Och jag tyckte det var så snyggt ljus. Jag fattade direkt varför Picasso och alla hade bott där. Det är alltid ett softfilter. Jag blev helt knockad av att vara där. Jag blev förälskad i en plats. Pool är en kärleksförklaring till södra Frankrike. Du frossar i miljöerna och fotografen Max Rangner fångar verkligen in det märkvärdiga rivieraljuset. – Nu kan jag väl också komma ut här med att jag alltid har gillat landskapsmåleri. Och fotografi också. Jag har alltid gillat Van Gogh, vilket är jättetöntigt, men jag har gjort det. Och det ville jag slänga in i filmen. Det som jag tycker väldigt mycket om men som anses vara lite cheezy, som gråtande barn. Natacha Guyon som spelar Celeste i filmen sa också: ”man ser att du verkligen älskar den här platsen”. NATACHA GUYON HAR inte spelat i någon film sedan debuten Mona et moi från 1989. Anders och hon lärde känna varandra i Los Angeles dit hon kom med Mona et moi-filmen i bagaget, fick jobb på ett hostel och spelade gitarr på boulevarden. Sedan dess har de gått skilda vägar och Natacha hade lagt filmskådespeleriet på hyllan. – När vi skulle casta folk till rollen som Celeste tänkte jag på henne och hittade henne på facebook och sa till mig själv: Det där är ju Celeste. Och jag erbjöd henne provfilmning. Hon vann allas hjärtan direkt. Men någonting som jag tyckte var trist, och det kan du gärna skriva, var att en del – och det är det förfärliga med att kvinnliga äldre skådespelare ofta blir osynliga – ville ha någon yngre. ”Anders, kan det inte vara mer romantiskt?” Men hon är femtio i boken och det ska synas. Celeste är femtio och det är också Natacha Guyon som spelar henne. Sedan tyckte alla till slut att hon är fantastisk men först ville många ha en knappt fyrtioårig snärta som skulle sitta i tajts, dra i luggen och vara lite härlig. Vad tyckte Per Hagman om filmen? Har han sett den? – Nej, inte hela. Han vill vänta till premiären. Men hans input var att jag skulle ha med Michel Delpechs Pour Un Flirt, låten som öppnar Pool. Den sätter lite tonen för hela filmen. – I filmdramaturgin så är den hundra till noll eller ett till hundra. Jag kommer ihåg Erland Josephson i Scener ut ett äktenskap, det första man ser är när han beskriver sig själv: en man i sina bästa år, lycklig, lyckligt gift, två barn. Och då vet man, jaha, det här kommer att gå åt helvete. Det är samma med Johan. Han är ung, han är snygg, han är on top of the world. Lite som i Saturday Night Fever, John Travoltas karaktär. Han äger stan. Eller John Voight i Midnight Cowboy. Och American Gigolò förstås, med förtexterna till Blondies Call me. Sedan