NG Sthlm 1
”I BOKEN ÄR DET INTE BESKRIVET HUR HUVUDPERSONEN
SER UT.” krut på att beskriva vad det är han beställer på krogen när de möts och vad han dricker. – Han är rätt excentrisk. Den mest excentriska jag träffat. Hos Per handlar det om smak. Han tycker på riktigt om den där gourmetmaten, jag själv har aldrig druckit château margaux. Inte jag heller. Men förutom yta och lyx handlar hans böcker mycket om klass. – Per har ett väldigt speciellt öga för klass. Hans föräldrar är inte alls priviligierade, mamma är svensklärarinna och pappa jobbade för Röda Korset. Per växte upp i Afrika, där hans far fick ett jobb. Och då var lilla Per helt plötsligt uppvaktad och serverad, det var afternoon tea, och någon som skulle läsa dikter, eller så var det någon stråkkvartett som spelade. Sedan var det det där att de bara umgicks med diplomatfolk. Många fransmän var det förstås. De skulle åka till rivieran, och då åkte Per till Skövde som inte var lika glamouröst. Det väckte tankar hos honom: hur ser världen ut egentligen? Och när han väl flyttade hem till Skövde, som den lite fjolliga lilla kulturella tolvåring han var, fick han stryk direkt. Det är väldigt privat för honom egentligen, men det var då hans ungdomskärlek dök upp. Det är inte alls privat. Han berättar om det precis överallt. – Haha, ja, i och för sig, han var inte alls orolig för att berätta alla detaljer för sin mamma om hur det var att ta heroin eller ha analsex. I POOL MINNS Johan sin stora ungdomskärlek Anneli, spelad av The Girl with the Dragon Tattoo-stjärnan Moa Garpendal. – Moa var perfekt för rollen. Hon var verkligen Anneli. Svenskar har sina aggressioner hämmade, men inte Moa. Hon var väldigt på Niclas, sa åt honom att sluta improvisera: ”Håll dig till dina jävla repliker”. Det finns en dynamik mellan dem som man sällan ser på svensk film. – Det gick så långt så i scenen när hon 40 NÖJESGUIDEN | NR 04, 2020 slår honom, gör hon det med knytnäven på riktigt. Och det blödde. Då hörde jag mig själv skrika: Fortsätt, fortsätt! Och ljudteknikern säger: Bra, nu har vi en riktig smäll, det är så här det låter. Hon menade det inte så klart. Men innan den där snytingen, hennes blotta blick gjorde att alla liksom backade. Jag såg en intervju med Per, dig och huvudrollsinnehavaren Niclas. Per verkade otroligt förtjust i Niclas Gillis som spelar Johan, hans alterego. – I boken är det inte beskrivet någonstans hur huvudpersonen ser ut. Förutom att han är lite som Tintin. Men jag frågade Per om han hade någon idé hur Johan ska se ut? Han svarade: ”Smalare än mig, snyggare än mig och blondare än mig.” Jag tänkte oj, finns det någon sådan? TILL SLUT FICK doldisen Niclas Gillis axla rollen som Johan. Han är mest känd för sin kritikerrosade kortfilm Hold Me Down som gestaltar en dag ur en 19-årig prostituerads liv, vilken Niclas skrev och regisserade. Pool är Niclas första långfilm som huvudrollsinnehavare. Hur hittade du Niclas? – Det var när jag såg Jesper Ganslandts film Apan. Vi provfilmade jättemånga som var duktiga. Men i Apan såg jag Niclas, vi tog kontakt med honom, han kom till Sverige från USA och det klaffade. Vad var största utmaningen under inspelningen av Pool? – Den största utmaningen är alla filmers utmaning, att det är lika svårt att göra en dålig film som det är att göra en bra film. Det svåraste är att man hela tiden är utsatt för force majeure. Precis som med corona nu. Det svåraste med den här inspelningen var om jag ska vara ärlig att komma ihåg allting. Jag var så rädd i början att jag skulle glömma bort saker. Det är ju till dig som regissör alla vänder sig med sina frågor. Ni är en av de få som inte valt att skjuta upp premiären på grund av covid. – Jag tror att det fortfarande inte har sjunkit in. Det är bara fullständigt absurt. Vi har jobbat med filmen i flera år. Det handlar inte så mycket om pengar, man vill att folk ska se den. Vi går ändå upp rätt stort, både på Zita och Victoria, och sedan Uppsala, Göteborg, Malmö och sedan tidigare på streaming förstås så som alla andra gör. Men det är en katastrof. Det är som Per sa: oftast när det går åt helvete, så vet man att man själv har fuckat upp, att man har varit destruktiv, man har varit knäpp, eller elak och dum. Men det existentiella dilemmat kommer som Per sa när man gör allt rätt. Och nu har vi gjort allt rätt, producerat den här filmen och jobbat med den jättelänge, så det känns som en tragedi. Men jag tänker framåt. Härnäst tänker jag filma Birgitta Stenbergs Spanska trappan. Hon skrev väldigt bra, ungefär som Hemingway. Det är så filmiskt. Det är fantastiska miljöer och karaktärer. Och hon berör samma fråga som Pool gör: hur räddar man någon som inte vill rädda sig själv? Sedan vet jag inte vad mer det finns att filma… Har du hört talas om Videohelg? Nej. – En till kultgrej. 1994 gavs Claes Holmströms novellsamling Tredje stenen från solen ut. Den svenska slackerlitteraturens stora opus grande. Där finns ett kapitel –Videohelg om sådana där som inte är på Franska rivieran. Som sitter hemma och hyr filmer och inte lämnar tillbaka de här videoboxarna. Du verkar vara fixerad vid 90-talet. – Ja, likt dem som på 70-talet var fixerade vid 50-talet. Videohelg är så fysiskt obehaglig – när man just sitter fast i någon slags passivitet. Inte är ute och reser. Att de gör ingenting. Och författaren bakom Videohelg har försvunnit. Han är som David Sallinger, man kan endast skriva brev till honom, han har en postbox. Boken Pool utspelar sig under 90-talet medan filmen känns tidlös. Var det meningen? – Vi har lagt ner otroligt mycket tid på att ta bort alla tidsmarkörer: bilar, telefoner, kläder. Så det kan vara 90-talet men ändå inte. Jag gillar scenografin i Tim Burtons första Batmanfilm för det är 30-tal samtidigt som det är 2040 vilket är häftigt. Om din inre 25-åring såg Pool – vilken tror du reaktionen skulle vara? – Oj, jag har kanske just gjort den för mitt 25-åriga jag. Jag har alltid varit cineast så jag skulle kanske gilla den. Grejen är att jag var rätt nostalgisk. Besatt av dokumentation. Jag såg den här filmen om Ingmar Bergman – Bilder från lekstugan – av Stig Björkman. Jag började gråta lite, det finns ju kvar, de där hemmafilmerna, min mormor filmade rätt mycket. Att dokumentera är verkligen att följa Jean Luc Godards idé om filmen som ”sanningen 24 gånger per sekund”. Tjugofem år senare, när man googlar dig, får man inte fram särskilt mycket. – För att citera Per: en skitnödig regissör med kulturellt kapital? Per fann någon slags skitig skönhet i att jag skulle göra Pool. Det tyckte jag var vackert sagt. När jag träffade honom insåg jag att jag inte har någon linje. Jag har alltid avgudat människor som Stanley Kubrick, Karin Boye. Folk som är sparsmakade. Som Per som har skrivit romaner och inte har horat som jag. Det är en välsignelse men lika mycket en förbannelse, i min karriär är det mer kvantitet än kvalitet dessvärre. Men Pool är det jag velat göra. Jag ville tolka Per. Och varför ville jag det? Det är dessa mönster. David Bowie har gjort den här låten Always Crashing In The Same Car. Johan flyttar från Skövde till Nice och sedan gör han precis samma sak som hemma. Man tror att om man byter land, korrigerar kön eller gör någon stor revolt så kommer man få ett nytt liv. Men icke. Det är förfärligt vad vi upprepar mönster. Pool har svensk biopremiär den 17 april.