Omtanke 1
GÄSTKRÖNIKA Att vila i kunskap En sen eftermiddag
och tillräckligt många universum som jag prövat att sätta mig in i har redan kommit och gått. Så nu, ett mycket förargat universum kliver in i mitt luftiga, behagliga arbetsrum. En mamma med orosrynka kommer med sin son som uppenbarligen inte vill träffa mig i släptåg. Med så olustiga omständigheter vill hon inget hellre än att vara på den här rådgivningsbyrån i narkotikafrågor. Hon anar alltför mycket oråd åt cannabishållet för att kunna vifta bort det. Hennes son är bara där för att hon vill det. Jag känner igen situationen. 15-åriga universum har tendens att inte vilja att en mamma ska oroa sig i onödan och detta är i onödan låter han mig snabbt veta. Han har inget problem med cannabis så det är idiotiskt att träffa mig. JAG TAR TILL MINA BEPRÖVADE KNEP för att skapa relation, kanske ska han tina upp. Jag ställer mina frågor. Jämntjockt motstånd. Jag tycker att jag är hyfsat kreativ i att prova tänkbara ingångar men får inse att den här killen inte kommer att ändra attityd i första taget. ”Får jag ge information om hur cannabis fungerar? ” frågar jag. Väldigt gärna. Säger mamman. Killen låter mig veta att jag spiller min tid. Jag ritar THC-utsöndringskurvan på blädderblocket. Sedan berättar jag hur de kognitiva funktionerna är nedsatta vid regelbundet cannabisrökande. Så ritar jag till ångest- och känslovågen som når sin topp ett antal dagar efter avslutat rökande. Jag lägger märke till att jag får till den ovanligt snyggt, som för att hitta något som kan muntra upp mig. KUNSKAPEN BÄR MIG VIDARE med bilder och liknelser om vad rökandet gör med ens känslor och upplevande, både när en är i det och när en går av det. Det här har jag förmedlat många gånger, ofta med närva54 | www.ssil.se ro och nyfikenhet på att se hur personen som sitter framför mig ska kunna förstå och känna igen något av det. Den här gången känner jag mig som en papegoja; jag maler på utan riktig kontakt med orden som kommer ur min mun och med uppmärksamheten på spridda håll. Mamman nickar. Killen skakar i bästa fall på huvudet. SÅ ÄR VÅR STUND, präglad av motstånd, oro och trötthet, över. Till min kollega i rummet bredvid säger jag övertygat när de lämnat mottagningen: ”Den killen ser jag inte röken av igen.” ”Och lika bra är väl det.” lägger jag till, liksom för att skyla över en känsla av uppgivenhet. Efter någon vecka har jag mamman på telefonen. Hon berättar överraskande att sonen vill träffa mig igen. Han hade precis känt igen sig i det jag berättade, att han, just när de var på informationsträffen, hade befunnit sig högst upp på ångest- och känslovågen, då det svänger som värst och då tankefunktionerna ännu inte hunnit återhämta sig. Han var under en period förlorad i ett virrvarr av känslor som mest tog sig obehagliga och felaktiga uttryck. Jag hade då satt ord på hur det kan vara. KANSKE ATT MIN TRÖTTHET hade gjort mig mindre skärpt under informationsträffen. Kanske att hans taggarna-utåt-attityd den dagen var för svår för mig att värja mig mot. Kanske att inget hade kunnat göras annorlunda eller ens behövdes göras annorlunda den där första träffen. Kunskapen bar mig när jag var trött och lite sårbar för attack. Och den gick fram. Allt var vunnet redan innan jag visste om det. Den erfarenheten lärde mig hur mycket jag kan vila i kunskap. Hur dess neutralitet inbjuder till igenkänning och till att mötas i samma universum. Till slut. ● Amelie Andersson Socionom som arbetat med missbruksfrågor sedan 1990-talet. Idag utbildar hon yrkesverksamma i narkotikafrågor och handleder i cannabisbehandling i egen verksamhet. Författare till boken ”Cannabis - en olycklig kärlekshistoria”. www.amelieutbildning.se »Kanske att inget hade kunnat göras annorlunda, eller ens behövdes göras annorlunda, den där första träffen« FOTO: JOSEFINE SIDHU