Nollelva 1
The Baboon Show God bless you all The tallest man
on earth Too late for Edelweiss Under pandemin har The Baboon Show varit inne i studion och spelat in sitt tionde studioalbum. Det beskrivs som en rock´n´roll-fest och tja...visst. En väldigt generisk och intetsägande rock´n´roll-fest. Fyra på natten när alla gästerna gått hem och Fylle-Roger med EPAtraktorn är den enda som är vaken och står själv och dansar på vardagsrumsgolvet. Jag har inget superpersonligt förhållande till The Baboon Show, jag har alltid tyckt att de känts för ointressanta. Men det är ett band jag haft lite halvkoll på i 20 år, då de spelat på samma festivaler, delat skivbolag och rört sig i samma kretsar som andra band jag gillat. Tydligen ska de vara ganska bra live, har jag hört. Men av någon anledning har jag aldrig fullföljt den där tanken om att ge dem en ärlig lyssningschans… förrän nu. Och som sagt, det låter väldigt formulär 1A. Som om The Baboon Show studerat rockhistorien, plockat de typiska detaljerna som bör ingå i partybetonad rockmusik och sedan satt ihop de enskilda beståndsdelarna till en helhet igen. Här finns öldrickarrefränger, riffande elgitarrer, hög energi, skrovlig sångröst... fan, när jag skriver det verkar det ju skitbra. Men problemet är att jag inte känner ett dugg. Intet, noll, nada. Och där har ni problemet. (TP) En av landets mest oväntade musikexporter får nog Kristian Matsson sägas vara. Eller The tallest man on earth, som han kallar sig när han står på scenen. När han dök upp på den svenska indiescenen 2006 trodde nog vi få som upptäckte honom tidigt att han bara skulle bli ett marginellt fenomen på den svenska musikscenen. Sedan vete tusan vad som hände, för plötsligt blev han framgångsrik internationellt och turnerar flitigt i både USA och Europa. Visst, den avskalade stilen funkar även för Ed Sheeran, men britten är mer kommersiell i sitt uttryck medan svensken är mer av en indie-singer/songwriter. Många har jämfört honom med Dylan och liknande dåtida folksångare, och det är uppenbarligen en stil som funkar även nu 50 år senare. Den nya skivan är en coverplatta som snott titeln och öppningsspåret från Håkan Hellström. Men i övrigt tolkar han engelsspråkiga artister som The National och Bon Iver. Här finns låtar av såväl Yo La Tengo som Hank Williams och Lucinda Williams, och även en version av The Beatles “In my life”. Hyfsad brett gällande tolkade artister alltså, men framförandet är snarlikt. Mestadels bara sång och gitarr, även om det tittar in exempelvis en banjo och annat då och då. Kul med udda coverval och genomgående bra genomfört, men jag måste också erkänna att ögonlocken blev rejält tunga under lyssningen. (TP) Weezer Sznz: Winter Jag är så glad att jag återupptäckte Weezer med vita albumet för sju år sedan. Efter de tidiga plattorna tappade jag bort bandet, men när jag sedan hittade tillbaka till de nördiga popkillarna upptäckte jag att magin inte bara fanns kvar utan till och med hade förstärkts. Och gillar man Weezer så har de senaste åren varit en riktig höjdare, för ett mer produktivt band var länge sedan man hörde. Sedan 2014 har det kommit hela elva (11!) album, om jag räknat rätt. Varav fyra stycken bara under 2022. Weezer har under det senaste året haft ett årstidsprojekt som heter SZNZ (= seasons) där de har släppt plattor med namnen Spring, Summer, Autumn och nu senast Winter. Uttrycket skiljer sig inte supermycket åt, i botten ligger hela tiden Weezers karaktäristiska gitarrer och lättrallade popmelodier. Anstränger man sig så kan man säkert hitta lite extra vinterkänsla på “Winter”, men det är knappast en “julskiva” i vanlig mening. Snarare en alternativpoppig platta med en radda halvknäppa låtar. Inte det bästa Weezer gjort, men bandet har en så otroligt hög lägstanivå att till och med deras halvbra skivor är en njutning att lyssna på. (TP) Eric Gadd Vykort från 2000-talet I öppningsspåret “Det kommer aldrig hända” berättar Eric Gadd om vad det är vi lyssnar på. Han förklarar att albumet innehåller lite tidigare släpp som han har gjort, ända sedan 2017. Det är delvis en samling på tidigare släpp men också ett gäng nyskrivna låtar, som är skrivna över en lång period under hela 2000-talet. 16 låtar totalt, med Eric Gadds tydliga kännetecken. Tight producerad musik nånstans mellan soul och pop, elegant och stilfull. Ofta avskalat och sparsmakat, men aldrig torftigt. Tvärtom finns en fingertoppskänsla i varje detalj, varje stämma, varje ton känns exakt. Här finns inget onödigt fluff, och allt vi hör fyller en funktion. Lyssna exempelvis på den utsökta balladen “Om du väntar en sekund” som är en uppvisning i perfektion. Men det minimalistiska raffinemanget genomsyrar hela skivan, och om vi ska vara ärliga - hela Gadds karriär. Han brukar ju kallas Sveriges Prince, och det är inget epitet jag kommer invända mot. Sexton låtar med falsettsång och såsigt tempo är några låtar för mycket att ta till sig på en gång, hur mycket snits Gadd än visar upp. Men detta är ändå ett vykort som jag är glad damp ner i min brevlåda. (TP) Iggy Pop Every loser Darin My purple clouds Grattis till Polarpriset i våras, Iggy! Nu kan du pensionera dig, du är ju trots allt 75 år. Inte? Släpper du en ny skiva istället? Den nittonde i ordningen. Nej, det är klart att Iggy inte ska pensionera sig. Han har ju, tillsammans med Mick Jagger, varit portalfiguren för rockstjärnor som vägrar kliva av scenen bara för att folk tycker att de blivit för gamla för att rocka. Musikaliskt sett har väl Iggy egentligen aldrig varit särskilt intressant. Han har en handfull låtar som blivit hits, och tillsammans med The Stooges och under sina tidiga soloår var han med och skapade punken. Och det är i rollen som symbol som han varit viktig, och det var snarare som det än som musikskapare som han fick Polarpriset. Nya plattan ändrar inte på det. Här levereras ganska standardrock, ibland med pratsång, ibland tillbakalutat soft, ibland rockigt i gammal god anda. Några av låtarna är faktiskt riktigt bra. Inte för att det spelar någon roll. Vi gillar Iggy för att han är Iggy, inte för hur han låter. Vi skiter i hur Iggys skivor låter, vi skiter i att han släpper nya skivor. Det är inget vi har efterfrågat. Jaha, det är en intetsägande platta, so what? Iggy Pop är 75 och rockar fortfarande hårdare än de flesta. Han är hårdare än de flesta. Och det kommer han fortsätta med tills han dör. Det är det enda som betyder något. (TP) NOLLELVA 39 Darins svenska låtar har som bekant gjort stor succé, där låtar som ” Tvillingen”, ”Ta Mig Tillbaka” och ”En Säng Av Rosor” har blivit otroligt omtyckta av en stor publik. Att sjunga på svenska istället för engelska kan göra susen för en artist, se bara på Miriam Bryant som fått ett oerhört lyft på sin artistkarriär. 2013 gjorde Darin sin sista engelskspråkiga skiva fram tills nu då. Nya ” My Purple Clouds” är en EP och här bjuds vi på fem discolåtar som svänger hyggligt där Darin framför det hela på ett övertygande sätt. Här finns egentligen ingen låt som sticker ut, däremot är det ett habilt hantverk som säkert fungerar fint på dansgolvet. Men som skiva betraktat är det här rätt identitetslöst, i alla fall om man jämför med det han släppt tidigare. Att det här är ett sidospår känns mest troligt, har svårt att tro att Darin överger att leverera låtar på svenska - det är där hans röst och musik berör som mest. (JL)