AMES 1
LITTERATUR JOSAS BOK: MIN BERÄTTELSE TEXT: REBECC
A UNNERUD FOTO: PRESSBILD Vissa böcker tar emot att öppna. Josefin Nilssons öde berörde mig djupt. Jag, liksom många andra, visste inte om den psykiska och fysiska misshandel som ’skådespelaren’ utsatte henne för. Sår som gjorde att hennes hjärta slutade slå, endast 46 år gammal. Jag blir arg. Arg på alla som visste men inte agerade, arg på de patriarkala strukturer som gör att män som han fick och fortfarande får hållas och jag blir arg på mig själv för alla de gånger jag har köpt biljetter och sett honom på de stora teaterscenerna på Dramaten. Alla hade respekt för mannen med det häftiga humöret. Om Metoo-rörelsen hade skett tjugo-trettio år tidigare, hade Josefin levt idag? Dokumentären ”Josefin Nilsson – älska mig för den jag är” som kom i fjol skakade om och och nu, fyra år efter hennes död, kommer ”Josas bok - min berättelse”. Boken, som storasyster Marie lovade sin ’Josa’, består delvis av Josefins minnesanteckningar (från de tusen dagarna 1994 till 1997) men den största delen utgörs av Maries historier. Det dröjer innan Josefins röst får ta plats och då tar boken mer fart och får större tyngd. Det är en nattsvart bok, en helt naken och rå sanning om systrarnas psykiska och fysiska ohälsa och de dysfunktionella föräldrarna som Marie beskriver som ett ”Scener ur ett äktenskap” – drama fyllt med bråk, otrohet och martyrskap. Marie frågar sig hur lillasystern kunde lämna henne. De skulle leva livet tillsammans och om det inte gick att leva skulle de göra som Thelma och Louise och köra bilen utför stupet på deras älskade ö. Marie, som var den av Ainbusk-sångerskorna som höll sig mer i bakgrunden vid pianot, beskriver öppet och ärligt om alla sina innersta tankar. Om hur hon alltid sett sig som en udda fågel och aldrig passat in. När hon försökte ta sitt liv vid 14 års ålder kände hon sig som ”ett misslyckat exemplar av homo sapiens”. Den bilden verkar finnas kvar hos henne och hon beskriver att hon aldrig varit särskilt bra på att leva och inte haft någon större begåvning för själva livet. Men i gemenskapen med de andra i Ainbusk singers fick hon mod och stundtals kraft och lust att leva. För mig som inte har någon vidare nära relation till gruppen förutom ”Älska mig för den jag är” och ”Lassie” är det intressant att läsa om deras imponerande och fascinerande karriärer. Boken bjuder på alla framgångar och bakslag men också många dråpliga historier som är välbehövliga för att läsaren ska få lite andrum i den tunga läsningen. En av de bästa aspekterna med boken är hur Marie beskriver den rika och komplexa människan Josefin. Hon sjöng med sin innersta röst så starkt och så svagt. Hon vågade vara rolig på ett för kvinnor ovanligt sätt. Hon gjorde flest mål i fotbollen och hon älskade att klä sig kvinnligt. Hon kunde grimasera och hon kunde visa skörhet. Josefin älskade att stå på scenen även om hon sedermera utvecklade en scenskräck efter att ’skådespelaren’ sagt att hon var en sopa och kritiserade henne in i minsta detalj. De hårda orden utvecklade också ett missbruk av alkohol och tabletter. Det gör ont att en människa kan släcka en så levande själ. Systrarna Nilsson har haft svåra liv med tuff barndom och destruktivitet men också massor av kärlek, glädje, framgång och inte minst ett starkt systerskap som ingen kan ta ifrån dem. Inte ens Dramaten-skådespelaren. ® 38