NG Gbg 1
4. LYKKE LI So Sad So Sexy (RCA/Sony) Det här är
en oerhört proffsig och välproducerad skiva, där Lykke Li har hittat den optimala blandningen mellan hitliste-rnb, powerballader och en stor personlighet. Låtarna är känslofyllda utan att bli förutsägbara eller sliskiga, sorgsna utan att bli gnälliga och kraftfulla trots att de i grunden är lågmälda. En alltigenom mycket elegant prestation. 7. THE FIELD Infinite Moment (Kompakt/Border) Axel Willners minimalistiska techno är varken publikfriande eller särskilt lättillgänglig och det är just det som är dess styrka i dessa tider av själlös, kommersiell EDM. Skivan består av sex långa, repetitiva spår, där ljudbilden ofta tycks vara hämtad från naturen, innan den styckats upp och skitats ned. Det är kornigt, knastrigt och dunkelt och lika fängslande som ett sektmöte. 10. SHITKID This Is It EP (PNKSLM) Förstaupplagan av den här EP:n bröt mot lagen och fick dras in för sitt omslags skull, men egentligen är det ShitKids avskalade och hyperintensiva låtar för trashgitarr och basal trummaskin som är riktigt samhällsfarlig. Med sin tvärsäkra kan-själv-kaxighet gör ShitKid landets mest moderna rockmusik. 13. SARAH KLANG Love In The Milky Way (Pangur) Ett kärleksfullt utformat soundtrack, redo att addera lite melankolisk magi till ditt liv. Sarah bidrar med det pampiga och melodramatiska som den svenska musikscenen så desperat behöver, och det är lätt att glömma att vi har med en debutant att göra. Varenda spår framförs med en självklarhet och ett självförtroende, välpolerat på ett sätt som är få debutplattor förunnat. 5. JENNY WILSON Exorcism (Goldmedal/Border) En stark skiva, både musikaliskt och textmässigt. Jenny Wilson gjorde konst av en våldtäkt och resultatet blev något av det bästa hon skapat hittills. Sången är skarp, panikartad, distanserad och digitaliserad, som om hon klivit utanför sin kropp för att kunna bearbeta upplevelsen. Musiken är hetsig, artificiell och arg, som en blandning mellan MIA och ett tevespel. 8. HARDCORE SUPERSTAR You Can't Kill My Rock N' Roll (Gain/Sony) På sitt elfte album genomför göteborgarna en nystart med ett album som levererar en tidigare ouppnådd nivå av melodiskt rockhantverk. Det är med en djupare eftertanke och genomtänkt dynamik som bandet hittar kärnan i sin hårdrock där 80-talets arenarock samsas med ett hårdare metalriffande. Det är fortfarande party, men den skramliga punkigheten har polerats till Sveriges snyggaste rock. 11. TOVE STYRKE Sway (RCA/Sony) Det här är ett praktexempel på vad modern pop bör vara. Det är smart, sexigt, dansant och har redigerats med järnhand för att resultera i en kort platta utan några svaga stunder. Med denna pop-perfektion placerade sig Styrke i toppen av sina samtida likar, och omvärlden har nu, mycket välförtjänt, börjat uppmärksamma henne. Vi inväntar nästa steg med spänning. 14. AVANTGARDET Alla känner apan (Avantgardet/Border) Det har redan sagts men det tål att upprepas: Avantgardet släppte sin bästa skiva i år. Utan att kompromissa bort sin personliga stil har bandet hittat ett sätt att utvecklas som är naturligt och efterlängtat. Det råa och sorgsna soundet som bottnar i missbruk och vilsenhet samspelar med mer upplyftande melodier om kärlek och framtid. Avantgardets nya skiva är ljuset i tunneln. 6. VIAGRA BOYS Street Worms (YEAR0001) Stockholmsbaserade Viagra Boys debuterade med en rå och underhållande platta som är ett knytnävsslag i magen samtidigt som den är en blöt kyss på pannan. Viagra Boys har ett så tvärsäkert uttryckssätt och musiken har lämnat oss med att längta efter mer. 9. HÄSTPOJKEN Hästpojken är död (Roxy) På sitt fjärde album flörtar Hästpojken skamlöst med den mest kommersiella popmusik. Det är är idel solskensmelodier och soulblås, Abba och Gessle, och Martin Elissons sång är snygg och tillgänglig. Men texterna är intensivt mörka, och passionen är större än någonsin förr. 16. FRICKY Aqua Aura (Random) 17. LITTLE JINDER Hejdå (Trouble & Bass/Warner) 18. NENEH CHERRY Broken Politics (Smalltown Supersound) 12. DOLORES HAZE Play Hard Fuck Hard Love Hard (Warner) Efter att återigen ha bevisat att de kan bitas minst lika hårt som de skäller är det hög tid att vi slutar förvånas över hur bra de faktiskt är. Denna uppföljare är mer arbetad, städad och polerad än debuten som föregick den, men lyckas ändå behålla bandets fuck-you-essens. 19. TRIBULATION Down Below (Century Media/Sony) 20. TAKEN BY TREES Yellow to Blue (Art:Ery) 15. THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA Sometimes the World Ain't Enough (Nuclear Blast/Sony) Som en neonstjärna på det tidiga 80-talet lyser denna skånska pärla upp en annars ganska medelmåttlig nutida aor-scen. Nog för att detta är en nostalgitripp utan dess like där discorock samsas med peppiga Survivor-gitarrer och fluff-syntar, men denna typ av organisk rockmusik har en viktig plats i dagens odynamiska marknad för lite tuffare rock – en lektion i allt som var bra med 80-talet. NR 12, 2018 | NÖJESGUIDEN 27