NG Gbg 1
PJ HARVEY – Jag plåtar gärna live med vidvinkel.
Då får jag med samspelet med publiken. Jag står hellre på andra eller tredje raden i publiken än i fotodiket. Då får jag med folk framför, händer, armar, så att man förstår att det är som ett spel, som ett stormigt hav fram och tillbaka. Det är ju publiken som gör artisten bra. – Det här är ett undantag, för här står jag i fotodiket, och jag hade kommit på en jättebra uppfinning. Jag hade ett monostativ, en pinne, så att jag kunde skicka upp kameran i luften. Fan så smart! Men jag fick typ stryk av alla andra fotografer, för då var min kamera överallt i deras bilder. – Då tänkte jag att jag skjuter in hela pinnen utmed scengolvet, så att kameran hamnar under PJ Harvey. Då tittar hon på mig och skakar på fingret. Ok, det respekterar jag, drar tillbaka kameran. Till slut blev jag så till mig av musiken att jag gav upp, plåtade lite bara och kom hem och tänkte att jag har nog inga bilder av PJ Harvey. Så har jag den där. Ljuset är perfekt, armen, att hon har munspelsmicken! Bilden är öm och mjuk, och samtidigt stenhård. Det är så mycket rock! Det är klart att hon ska vara på framsidan av boken. PJ HARVEY J ohan Bergmark har fotograferat musik i 27 år. I sin fantastiskt snygga fotobok Let There Be Rock har han valt ut ett antal bilder från då och nu, och det innebär en av de mäktigaste rockfotoböcker som någonsin publicerats i Sverige. – Jag använder kameran att skylla på för att jag ska få träffa folk, konstaterar Johan Bergmark om sitt fotograferande, och nyfikenheten på de musiker han fotograferar lyser starkt igenom i hans bilder. IRON & WINE – Jag är skäggfanatiker, kanske för att jag själv inte kan ha skägg, men jag tycker det är jävligt snyggt. Det är vilt, det är ostyrigt. Jag hade med mig två enkla led-lampor, och så fick hans tour manager lysa honom lite bakifrån i örat och jag höll den andra i min ena hand. Vi står i en städskrubb, för där var det som mörkast. – Han tänkte nog att ”vad är detta för en idiot”. Och när jag hade fått den här var jag tvungen att fråga om jag fick dra honom i skägget. – Man stannar i de intensiva ögonen, och i hans allvar. I bakhuvudet när jag tar porträtt är jag alltid ute efter att ta en bild som liknar de klassiska fotografierna av han Edward S Curtis, indianfotografen från slutet av 1800-talet. Men egentligen är jag raka motsatsen, jag vill att det ska gå fort – ”smack, vad var det som hände”, och så är jag därifrån med tre bilder. ROBYN – Jag gjorde ett jobb för Kupé, och jag sprang runt och letade miljöer på Östermalm. Jag tog mig in i Hedvig Eleonorakyrkan. Jag ville ha det där mjuka ljuset, men efter ungefär sex knäpp så tappade jag min kamera i backen så att den gick sönder. Det var jättejobbigt att inte veta om det fanns något på de där sex rutorna. Men då fanns det två bra porträtt, varav ett där hon blundar, och det var mina favoritbilder. Här kan du betrakta henne utan att hon betraktar dig tillbaka, och det är speciellt. Å ena sidan är Johan Bergmarks porträtt ofta väldigt nära, nästan påträngande. Å andra sidan håller de distans. Weeping Willows blundar, Lou Reed håller för ansiktet, Anna Ternheim skakar på huvudet och Sam Yaffa gömmer sig helt och hållet bakom en gardin. – Jag gillar att gömma folk. Det är rätt kul att börja med den konstiga bilden - ”gå och lägg dig under soffan”. Då blir folk nyfikna och jag får mer tid att fotografera. Och artisten blir avslappnad. Om man ska ta ett tight porträtt är det fantastiskt att be någon blunda. Och så ber man dem öppna ögonen. Då är de i sig själva. ROBYN NR 12, 2018 | NÖJESGUIDEN 67