NG Sthlm 1
EN KOMIKERS UTFLYKT I ett krystat försök att åter
skapa någon form av Lost in Translation-vibb skickade vi standupkomikern Johan Hurtig till Tokyo, för att testa den japanska standupscenen. Det här är hans egna ord om resan. TEXT: JOHAN HURTIG D et är kontrastrikt. Jag är i Japan för att göra internationell standup-debut. Jag bor på Hoshinoya Tokyo – ett supermodernt hotell i traditionell stil med tatamimattor och skoförbud, all tänkbar uppassning och en naturlig het källa som pumpas upp 17 våningar till en utomhuspool. Känslan är att jag är en världsstjärna, en Louis CK pre-runkgate, som lyxar omkring i väntan på att inta motsvarande Asiens Madison Square Garden. Den lilla skillnaden är att min scen ligger i förorten Sugamo, tre våningar upp i ett lägenhetshus och ser ut som ett (visserligen välfyllt) vardagsrum. Som sagt, kontrastrikt. Jag älskar det – skulle inte byta det mot en utsåld stor arena… eller jo, det skulle jag, men ni fattar, det är härligt och underbart äkta. Här är jag i alla fall i Tokyo för att utforska den japanska standupscenen. Men vi behöver spola tillbaka fem år och hantera ett litet trauma innan vi fortsätter. 2014 BÖRJADE JAG med standup. Eftersom jag inte vågade erkänna för mig själv, eller någon annan, att jag ville börja 26 NÖJESGUIDEN | NR 2, 2019 så tog jag till journalist-tricket: sa till min dåvarande chefredaktör att jag ville göra ett inifrånreportage på en standup-kurs. Han tyckte det var en bra idé och frågade givetvis om jag tänkte börja på riktigt. Mitt svar: ”Ehhh… VA? Jag? Börja med..? ABSOLUT inte. Det kommer jag INTE göra.” Det gjorde jag givetvis och sedan dess har jag kört standup flera gånger i veckan. Hursomhelst, när jag skulle skriva det där reportaget, sex - sju sidor som jag fortfarande är RELATIVT nöjd med – så fick jag vad jag trodde var en lika briljant som unik idé. Jag skulle börja texten med setupen till mitt allra första skämt, och sedan ”in medias res”-återvända till punchen i reportagets slutstycke. Perfekt. Problemet var att skämtet som jag trodde var superunikt handlade om att likna min standupdebut med min sexdebut – vilket är exakt vad alla andra rookies också kommer på. Jag skojar inte om jag säger att jag sett 30 rookies dra olika varianter på det skämtet de senaste fem åren. Men det är mig veterligen bara jag som har publicerat det i ett reportage i ett av landets största magasin, och det ger mig skamrysningar nu när jag återberättar historien, men det är väl terapeutiskt kanske. VAD GÖR MAN då? Jo, man iscensätter allt ännu en gång. Även om jag numera inte tycker det är läskigt att gå upp på scen och skämta om jag får prata svenska, så har jag dragit mig för att köra på engelska. Självmedvetenheten är stark hos denne, så skräcken för min svengelska har hållit mig borta från sådana försök. Journalisttricket ännu en gång således och denna gång ska jag hålla mig från uttjatade rookieskämt. Nu är det Nöjesguidens chefredaktör som tackar ja till ett reportage om standupscenen i Tokyo, men självbedrägeriet är detsamma: ”Ska du köra ett set själv också eller Johan?” ”Jag? Köra i Japan? Ehh… Nej. ABSOLUT inte. Kommer INTE på fråga.” Tills jag, möjligen stärkt av en SAS-GT (den bästa varianten av Gin & Tonic, den som intas i ett SAS-plan) kommer på att självklart ska jag köra i Tokyo – och medan min fru sover i sängen bredvid så översätter jag några av mina skämt som inte handlar om svenska företeelser som Tomas Ledin och hans låttexter. Jag skriver också nya, lokalt anpassade skämt, om Yakuzan – den japanska maffian. ”JAG HÖRDE ATT Yakuzan hugger av lillfingret på sina egna händer – tydligen är det för att kunna svara mer exakt när de frågas om penisstorlek. Så nu antar jag att jag har yakuzan efter mig. OHHH, läskigt! Det måste vara världens artigaste maffia? Japan är enda landet där maffian tar över garderobsverksamheten – och faktiskt sköter den prickfritt. Världens gulligaste kriminella, maffians motsvarighet till Justin Bieber. Det är som att reta en kompis lillebror – han blir jättearg men det är också det roliga. Den enda maffian som kan beställa ett mord, men måste ha målsmans tillstånd. Att ha Yakuzan efter dig är som att att vakna från en otäck mardröm: först är du helt ’AAAHH!’ och sen är du mer ’meh’. Yakuzan säger ”vi vet var du bor… vill du ha skjuts?’” EXILSVENSKEN OCH STANDUP-ROOKIEN Daniel Miyauchi Andersson hjälper mig med allt och bokar in mig på klubben som du minns från tidigare i texten. Det är också han som berättar att Yakuzan är farlig på riktigt och äger många av Tokyos barer och uteställen, som till exempel standup-lokaler. Han förbjuder mig absolut inte att köra Yakuzaskämten, men REKOMMENDERAR MIG (på äkta