AMES 1
Att omge sig själv och sina medarbetare med posit
iv energi är viktigt. Att både uppmärksamma det som är bra och boosta det, men samtidigt våga ta tag i det som kanske är obekvämt blir värdefulla kompetenser hos arbetsledare, säger Carina Eriksson som driver åtta McDonald’s-restauranger runt om i Östergötland. Året var 1982 när hon åt sin allra första McFeast på det då nyöppnade McDonald’s i Linköping City. Att det nu, snart 40 år senare, skulle komma att vara så att säga vardagsmat, det kunde hon inte ana då. Men idag driver Carina Eriksson åtta McDonald’s-restauranger runt om i Östergötland, och hon har fortfarande McFeast som favorit. – Jo, den ligger fortfarande högst på listan skrattar Carina men medger också att när det vankas restaurangbesök på andra håll väljer hon helst något annat än burgare. Vi träffas en förmiddag på restaurangen vid Vallarondellen. Carina bjuder på kaffe och börjar berätta att hon är född och uppvuxen i Skeda utanför Linköping. Pappan drev lantbruk och mamman var en av de första kvinnorna som på 60-talet förvärvsarbetade, samtidigt som hon hade ansvar för hus och hem och dessutom skulle vara behjälplig i lantbruket. – För att få det att gå ihop därhemma fick vi tre systrar, och kanske framför allt jag som var äldst av oss, ta ett stort ansvar för olika sysslor. Mamma skrev arbetslistor och vi fick olika uppdrag som att ordna söndagssteken, svabba golvet och ta hand om tvätten efter ett noga uttänkt schema. Jag hatade de där listorna och lovade mig själv att när jag blev vuxen skulle jag aldrig ha sådana. Inte heller skulle jag någonsin bli lantbrukare. När det blev dags för gymnasiet föll valet på en livsmedelsutbildning och Carina arbetade i kök under en tid efter studenten, men kom sedan att vidareutbilda sig till mentalskötare. Att arbeta med människor var utvecklande och stimulerande, men jobbet inom akutsjukvården var tufft. – Livet ger oss hela tiden val. Det kommer olika tillfällen med olika människor vid olika timing. Vill och vågar man utsätta sig för möjligheterna och lyssna in – kan vägarna ta en dit man minst anar. Hon berättar om korridorerna på US där hon ofta gick vilse, och att irrfärderna innebar att det inte sällan var ganska lite tid kvar av lunchrasten när hon väl hittade fram till personalmatsalen. Men tog hon rygg på en kollega, gick det bättre. – Det var just i en av de där korridorerna som äldre lärarkollega en dag knackade mig på axeln och frågade ”Carina, vad ska du egentligen bli när du blir stor?” Och jag tänkte att det kanske var dags att sluta irra i korridorerna och ta mig vidare, skrattar hon och tar en klunk av sitt kaffe. Att fortsätta arbeta med människor var självklart och vägen framåt blev en utbildning med möjlighet att arbeta som tjänsteman inom den kommunala verksamheten. En kortare period som vårdassistent följdes av en föreståndartjänst inom handikapp- och äldreomsorgen som hon sedan fick vid 23 års ålder. – I 15 år jobbade jag som enhetschef i Mjölby kommun, och jag fick verkligen kavla upp ärmarna och jobba hårt. Jag var med och byggde om ett par servicehus under den här tiden samtidigt som det kom många nya lagar och regler som skulle införlivas i verksamheten. Det var spännande och jag trivdes bra, men när det skulle till en massa stora besparingar runt slutet av 90-talet, besparingar som visade sig vara mer av indragningar, blev frustrationen över att inte kunna åstadkomma det där jag ville för stor. Jag kände mig vingklippt började se mig om efter något annat. Hon berättar att maken en dag visade en helsidesannons i Corren där McDonald’s sökte franchisetagare som tyckte att det vore väl något att testa på. Något nytt och något helt annat. Och Carina ansökte, fick genomgå en utbildning under ett år som varvades med praktik och avslutades med en slutverifiering i Chicago. – Det var som idoluttagning varje dag, när namnen på de som klarat testen och gått vidare sattes upp på listor, minns Carina. I år är det 22 år sedan kontraktet skrevs på, och hon öppnade sin första restaurang i Mjölby. – McDonald’s var en typisk mansdominerad organisation, berättar Carina. Allt skulle mätas, analyseras och göras fortare och större. Jag kom med mer mjuka värden och människokunskap, vilket jag tror var en tillgång. Inte minst i arbetet med att hitta medarbetare och skapa framgångsrika arbetsgrupper. Hon framhåller att arbetet med att driva åtta restauranger inte är en one-man-show, utan ett teamwork. Och att hon idag faktiskt tackar sin mamma för att hon tidigt fick lära sig vikten av ordning och reda och – jodå – checklistor. – Jag har förstått vikten i att göra saker i rätt ordning och följa upp resultatet för att verifiera att det blev bra eller för att gå tillbaka och korrigera om det inte blev som tänkt. Men det tog mig till vuxen ålder att inse att mamma kanske hade en poäng, ler Carina. Hon fortsätter berätta att med tydlig struktur och genomarbetade rutiner skapar man inte bara förutsättningar för bra resultat, det genererar också trygghet hos personalen och gör det möjligt för dem att utvecklas och växa, inte bara i sin yrkesroll utan också på ett personligt plan. Och det är en av de allra viktigaste uppgifterna i ledarrollen. Carina talar om det ”inre bank-kontot” där man sätter in goda erfarenheter och positiv feedback och varifrån man också tar energi när det behövs. Men också om att man måsta ha balans på sitt konto och aldrig kan ta ut mer än man satt in, för då hamnar man på minus och det fungerar inte i längden. – Att omge sig själv och sina medarbetare med positiv energi är viktigt. Och att både uppmärksamma det som är bra och boosta det, men samtidigt våga ta tag i det som kanske är obekvämt blir värdefulla kompetenser hos de som fortsätter resan mot att till exempel bli arbetsledare, säger hon. Att man inte kan älska alla, men att kunna jobba med alla är en självklarhet, anser Carina. Men som med allt annat kräver respekt och förståelse också träning. – Jag har cyklat ett par Vätternrundor, berättar hon. Och det går bra om man inte börjar tänka på de trettio milen 21