NG Malmö 1
THE BIG LEBOWSKI A SERIOUS MAN THE BIG LEBOWSKI E
n film så citerad och odödlig att det inte finns någon poäng att återge handlingen. Tur det för det gräsdimmiga upplägget i The Big Lebowski är så intrikat att till och med Raymond Chandler hade varit nöjd. Likt Chandlerfilmatiseringarna Utpressning (1946) och Långt farväl (1973) är filmen fullproppad på återvändsgränder, sidospår och strapatser som inte gör en klokare, men det spelar ingen roll. I varje tvärgata väntar nästa popkulturellt omhuldade höjdpunkt. Om det så är blottaren Jesus Quintana (John Turturro) som välsignar sitt bowlingklot med en tungkyss innan han kastar för strike, den tyska nihilisten (Peter Stormare) som använder sin iller som rovdjur eller Walter Sobchak (John Goodman) som yttrar sitt bevingade mantra: Fuck it, Dude, let’s go bowling. Vem behöver orsak och verkan när man har The Dude och Donnie? THE MAN WHO WASN’T THERE Joel och Ethan har gång på gång plockat russinen ur kakan från noirgenren. Blood Simple., The Big Lebowski och Fargo har alla upplägg som skulle platsa fint som noir, trots vitt skilda tillvägagångssätt. The Man Who Wasn’t There är deras mest renodlade i genren, men samtidigt inte. Filmen styrs till en början av ett regelrätt noirupplägg: fru ska kidnappas, lösensumma ska lösas in och pengarna ska skänka glädje. Filmad med starka kontraster och skuggor i svartvitt bockas ännu fler av genrens vanligt förekommande ingredienser av. Men filmen handlar inte först och främst om den komplott barberaren Ed Crane (Billy Bob Thornton) lyckas snurra in sig i. Istället extraherar filmen den så ofta förekommande determinismen och melankolin som definierar genren. Eds liv är i konstant känslomässig jämvikt. Han känner sig inte särskilt levande, eller särskilt bekymrad, oavsett om han försöker tjäna storkovan på kidnappningen av sin fru eller när han klipper barn efter barn i antingen en flattop eller butch cut. Det gör vilket som. Livet kommer sakta men säkert leda mot döden ändå. Kan han ha hittat en ledtråd till universums mest gäckande gåtor? Eller åtminstone, vad vill han ha sagt med sin berättelse? Inga svar ges. Med sina många skratt är A Serious Man på ett sätt lätt att förhålla sig till. Men den är också eggande tvetydig och svårläst vilket gör den omöjlig för mig att släppa. NO COUNTRY FOR OLD MEN NO COUNTRY FOR OLD MEN Llewyn Moss (Josh Brolin), en Vietnamveteran som drar runt med ett jaktgevär över axeln på vidderna i västra Texas, stövlar rakt in i en droguppgörelse som gått så mycket åt helvete det bara går. Han lägger vantarna på en väska fullproppad med dollarsedlar, men får på köpet en lejd mördarmaskin (Javier Bardem) i hasorna. No Country for Old Men, baserad på den litterära giganten Cormac McCarthys förlaga, är Coens mest avskalade och strömlinjeformade film. I sin raka framställning skippar man de så vanligt förekommande absurdistiska avstickarna. Spänningen är istället allt. Den renodlade nerven för tankarna till franska nagelbitare från femtiotalet (Fruktans lön (1953) och En dödsdömd har rymt (1956)). Under hela filmen följer man katten som, förr eller senare, kommer svälja råttan hel. Det är så mycket thriller det bara kan bli. A SERIOUS MAN Larry Gopnik (Michael Stuhlbarg) är en allvarsam man. Men hur strävsamt han än följer sin moraliska vägvisare så vill ödet honom inget annat än besvikelser och djävulskap. Larry står handfallen och undrar: varför just jag? A Serious Man är en mörk komedi stöpt i judisk identitet. Mycket av komedin kommer från känslan av otillräcklighet och tillkortakommanden inom ett folk som sägs vara de utvalda. Men varför gäller inte det Larry? Varför är han istället utpekad som någon som ska rullas i tjära och jagas ut ur stan? THE MAN WHO WASN'T THERE 24 NÖJESGUIDEN | NR 12, 2021 Brödraduons mest flytande sekvens dyker upp när en högt aktad rabbin återberättar en anekdot. Ett montage, satt till Jimi Hendrix, visar hur en tandläkare upptäcker hebreiska ristningar på baksidan av sina patienters tänder. TRUE GRIT Med ultrafokuserad blick kliver Mattie Ross (Hailee Steinfeld) in i ett nybyggarsamhälle och kräver rättvisa i form av hämnd. Hennes pappa har blivit mördad och inte en jävel bryr sig. Utom hon, en suput till prisjägare (Jeffrey Bridges) och en självgod, Texasbördig lagman (Matt Damon). True Grit är en av två remakes (den andra är den bottenlöst usla The Ladykillers) Coens har skrapat ihop. Originalet kom ut 1969, med John Wayne i rollen som den rödnästa sprithunden, och nyversionen bär spår av sextiotalets dekonstruerade westerns. Den mytomspunna Tom Chaney (Josh Brolin) snackas upp som en hänsynslös mördare, men när han träder in i handlingen visar han sig vara en enfaldig neandertalare som snubblar sig fram genom livet. Myten bärs inte upp av verkligheten. Samma vilja att punktera westernsägnen kan man hitta i John Fords eminenta Mannen som sköt Liberty Valance (1962). Men det finurliga är att filmens stundtals drömska atmosfär har en skrönas sagolika skimmer. När en myt nedmonteras, monteras en ny upp i dess ställe. INSIDE LLEWYN DAVIS Musikbiografin har misshandlats frekvent av ivriga oscarsaspiranter under de senaste decennierna (inte minst Ray (2004) och Walk the Line (2005)). Den givna mallen, kantstötta talanger som reser sig från missbruk till den fullkomliga succén, är så livlös att inte en sekund känns sann. Davis, baserad på folkmusikern Dave van Ronk, spelas med bitter övertygelse av Oscar Isaac. Davis är inte exceptionell, men han har ett sound och utstrålning. Han är också en tölp med få förmildrande drag. Här är upplägget istället ödesmättat. Filmen inleds med slutscenen, när en artist i burrigt hår introduceras till världen och snart ska ändra musikgenren i grundvalarna. Manuset följer en cirkulär struktur och hur mycket Llewyn än försöker så leder hans bana mot att bli en parentes i historieböckerna. Inside Llewyn Davis återupplivade genren genom att visa att ibland är det lönlöst att ens försöka. Hur väl du än sjunger dina nedstämda visor om Queen Jane och King Henry så kommer konkurrensen äta upp dig ifall Dylan väntar runt hörnet. TRUE GRIT INSIDE LLEWYN DAVIS