Bumsen 1
Reflektion på Hagen Hopps ledare i förra Bumsen I
BUMSEN 5/14 tar Hagen Hopp i sin ledare (tack, äntligen!) upp problemet med att bländande ljus, inklusive högreflekterande vägskyltar av olika slag, är en trafikfara. Förslaget om att vinkla skyltarna, ”så att ljuset reflekteras uppåt eller åt sidan”, är inte tekniskt möjligt. Alla reflexer som används i trafiksammanhang är retroreflektorer (retro = bakåt). De återkastar infallande ljus tillbaka mot ljuskällan, oavsett ljusets infallsvinkel. De är alltså inte speglar. Det går inte att göra solkatter med en vägskylt eller reflexbanden på en varselväst. Det är lätt att visa hur retroreflektorer fungerar. Gå ut när det är mörkt. Ställ dig på c:a 10 meters avstånd från en modern vägskylt, alternativt en varselväst, eller annat föremål med reflexmaterial. Lys på föremålet med en ficklampa som du håller mitt mellan ögonen. Då ser du en ljusstark retroreflex. Flytta ficklampan sakta från huvudet i sidled eller ner mot midjan, där man brukar hålla en ficklampa. När vinkeln mellan ljusstråle och synlinje blir mer än 2°, ”slocknar” retroreflexen. Vinkeln och hur skarp övergången blir varierar litet mellan olika reflextyper och -material. Lys sedan på föremålet i sned vinkel och gör om försöket. Vissa reflexmaterial klarar sneda infallsvinklar på långt över 45° utan att funktionen dämpas nämnvärt. I detta avseende spelar det alltså ingen roll var en reflexanordning är placerad, t.ex. på en varselväst. Villkoret för att den skall fungera som retroreflektor är alltid att öga och ljuskälla är så nära varandra som möjligt. Detta betyder i praktiken att en sporthojsförare som ligger med hakan ovanpå strålkastaren, ser reflexer på vägskyltar eller fotgängare bättre än den som kör stående på en äventyrshoj, p.g.a. större vinkel mellan ljusriktning och synlinje i det senare fallet. Skillnaden blir tydligast på nära håll där stora ljusa ytor i synfältet stör mest. Detta går att utnyttja vid körning i mörker t.ex. på en 2+1-väg. Där kryllar det ofta av reflexer på både vajerräcken och skyltar: • kör stående (under förutsättning att du gillar det och har en lämplig hoj). Då blir både reflexer och mötande trafikanters ofta högställda strålkastare ganska uthärdliga. Har du tur lyckas du också 34 BUMSEN 1 – 2015 se någon räv eller ett rådjur vid sidan om vägen. Andra exempel: den som i mörker letar efter någon som kan ha sprungit ut i skogen eller ligger skadad och möjligen bär en reflex (sådant kan hända vid en olycksplats) bör alltså använda pannlampa. Samma gäller för den som kör hoj i nattsvart skog längs en bana snitslad med reflexbrickor. Bländning Går man in i totalt mörker tar det c:a 30 minuter för ögonen att ställa om till fullt mörkerseende (mörkeradaptation). När man går ut i fullt ljus igen blir man bländad. Då förlorar ögonen hela sitt mörkerseende på c:a 3 sekunder (ljusadaptation). Detta märks tydligt när man kör ut i dagsljus från en 6-7 kilometer lång tunnel. Skillnaden i adaptationshastighet mot mörker resp. ljus har betydelse när man ser starkt ljus från mötande strålkastare eller vägskyltar. 1) Mörkerseendet saboteras i stora delar av synfältet (se ovan). Skillnaden i luminans (”ljushet”) mellan det lysande objektet och bakgrunden blir mycket större än vad ögonen kan hantera genom att enbart ändra pupillens storlek. Då blir man bländad. Sedan hinner man i många fall köra flera kilometer innan ögonen mörkeradapterat igen. I tät trafik blir man mer eller mindre konstant lite ”nattblind” och alla skrytsiffror om ”hur långt” hojens strålkastare lyser blir ointressanta. 2) En följd av detta blir att man kan missa ett djur eller en ”mörklagd” fotgängare på vägen strax efter skylten i färdriktningen då de bländade områdena i ögat helt enkelt inte förmår registrera objektet. Risken blir extra stor vid mötande trafik och nederbörd. 3) Text på vägskyltar blir svår att läsa då det starka ljuset från skylten ger överstrålning i ögonen. Retroreflektorer Det finns många typer av retroreflektorer, två är aktuella i trafiksammanhang. Hörnreflektorer Kan liknas vid avklippta kub-hörn med spegelyta på insidan, hopsatta till ett bikakemönster. Exempel: fotgängarreflexer av hårdplast eller de minimalistiska röda reflexpluttarna som brukar sitta baktill på hojar. Moderna varianter, s.k. mikroprismatiska retroreflektorer, består av ytor med tusentals små geometriska hörn som tillsammans blir en stor reflekterande yta. De kan utformas för att reflektera ljus i en viss riktning eller i ett skräddarsytt koniskt ljusknippe. De blir mycket ljusstarka och finns bl.a. på vägmärken. Sfäriska reflektorer (eng. glass bead reflectors) Används i reflexer på t.ex. varselvästar och MC-kläder. Är miljoner små glaspärlor, nedstoppade till hälften i en smet med matchande optiska egenskaper. Ett gammaldags ”kattöga” följer denna princip men är bara en (1) solid slipad glasbit. Man kan göra retroreflektorer själv genom att strö glaspärlor på en målad yta eller blanda dem direkt i en färg. Det finns en uppsjö specialprodukter på nätet för den som vill måla motorcykeln, gympadojorna, garagedörren, blomvasen, segelbåten, hjälmen, svansen på katten eller hornen på sin tama ren (sic!). Vägmarkeringar brukar vara av typ färg plus glaspärlor. Prova att köra med lågt stående sol i ryggen och låt skuggan av huvudet löpa exakt över mittstrecken. Dessa lyses då upp av retroreflekterat solljus, just där huvudet passerar. Rätt så kul faktiskt. Ger både koncentrationsträning och aktiv avkoppling från asfaltens grå tristess. Ögon hos både folk och fä är också retroreflektorer p.g.a. form och reflekterande anatomiska strukturer invändigt. Röda ögon och ilsket lysande reflexer på bilder från t.ex. olycksplatser uppstår när man använder blixt placerad för nära kamerans objektiv. Bumsen 1-15 M.indd 34 2015-02-10 16.17