tid är bra? Kan det finnas för mycket av en viss
typ av stöd, för mycket reglering, som utgår från att alla är lika? Vi har själva motstridiga tankar om huruvida bojarna i denna skulptur stödjer varandra, bygger upp varandra, eller bara försöker bryta sig loss. NT: Kan ni utveckla era tankar om betydelsen av att ställa ut i en parkmiljö som Kungliga Djurgården – vad kan själva miljön tillföra konstverken? NT: Huvudnumret i utställningen är en åtta meter hög skulptur, kan ni berätta lite om verket? – Skulpturen består av 49 livbojar, alla sammankopplade för att bilda en tornliknande form som ska stå bredvid vattnet på Djurgården. De röda och vita ringarna länkas samman på ett sätt som i det närmaste trotsar allvar och logik, och som står över sju meter höga på toppen av en sluttning som leder ner till vattnet. Varje ring verkar viktlös i den sammansatta vertikala formationen då den berör nästa ring med minsta möjliga kontakt. Verket lyfter fram frågor som samexistens, medberoende och vikten av stödstrukturer. Livbojar är överlevnadshjälp som vi stöter på nära vattendrag i våra vardagliga liv, avsedda för oss i nödsituationer. Genom att mångfaldiga dem i den här skulpturen, förändra hur vi vanligtvis ser dem, kan de kanske börja representera en vidare tolkning av ”stöd” – stöd som finns i våra samhällen eller till och med det stöd vi finner i våra relationer. Sedan kan man fråga sig om stödet vi får all– Life Rings kommer att stå nära vattnet. Parken i sig själv är både naturlig och välvårdad, en blandning av en mänsklig och naturlig värld. Det är ett underbart fantasiland och en underbar plats att fly till – och in i – och samtidigt bekvämt nära staden. Djurgården är faktiskt absurt vackert, med slott och växthus, torn, stugor, rosenträdgårdar, slingrande stigar, bryggor och en gångbro. På det sättet blir konstverken på Djurgården nästan som nedslag i verkligheten som sticker ut från naturen runtomkring: och visar ”Hej, det här är nu, vi lever faktiskt i denna galna värld”. – Vatten är viktigt i många av våra projekt. Även vår första skulptur, Powerless Structures, föreställande en dykbräda som tränger in i ett fönster med utsikt över Öresundsund på Louisiana i Danmark, lekte med vattnet på ett ”trompe lóeil-sätt”*, som om dykbrädan faktiskt var precis över havet. Kanske kommer vår besatthet av vatten av att vi vuxit upp vid havet, Ingar i Trondheim och Michael i Köpenhamn. Det har kanske varit en ständig påminnelse om världen utanför, om möjligheten att fly. Stockholm är fullt av vatten. Du vet att du alltid kan ta dig därifrån, säger de med glimten i ögat. NT: Det här är lite av ett ”nordiskt projekt” – ni är från Norge respektive Danmark och utställningen är i Sverige – kommer man kunna se något av det ”nordiska perspektivet” i skulpturen? – De nordiska socialdemokratierna är alla väldigt lika, alla mer eller mindre förespråkare av liknande stödsystem och kontrollmekanismer, inte minst mekanismer av självkontroll för att passa in. Det kan verka väldigt konstigt för människor från andra kulturer. Vi har gjort en enorm skulptur med överdimensionerade NORDENS TIDNING 2-21 11