Nöjesguiden 1
DEN SISTA RESAN HANTERINGEN AV ODÖDA Lars Hammar
är trött. Pensionärslivet verkar inte blivit som det var tänkt. Han sitter mest deppig och nedsjunken i sin fåtölj. Hans son, medieprofilen Filip Hammar, vill få igång sin gamla far och tar med honom på en resa till Frankrike. Något familjen gjorde många gånger under Filips barndom. Pappa Lars har länge funnits med i Filips och Fredriks olika produktioner. En lågmäld och humoristisk kuf som mycket väl skulle kunnat platsa i deras program 100 höjdare. I filmen Tårtgeneralen var han gestaltad som en underhållande nördig frankofil. Men nu verkar luften gått ur honom. Det är en skrämmande och sorglig bild av åldrandet. Från glad lärare som precis gått i pension till någon som verkar vänta på döden. Något måste ju ha hänt på vägen men där stannar Filip och Fredrik inte upp. Vilket är synd. Det finns en del brister med dokumentären – varför ska man regissera resan så pass mycket? Nu blir det just mycket Filip och Fredrik av det hela och det har vi sett förr. Fredrik Wikingsson undrar också varför han ska vara med överhuvudtaget. Och det är en bra fråga. Man ska utsätta Lars för skruvade sociala situationer eller upprepa saker som en gång varit. Småroligt men också rätt tramsigt. När far och son över en middag diskuterar Lars lärargärning och vad han uppskattat med sitt liv blir man berörd. Här finns både värme och humor. Överlag är de bitar där Lars fritt får tänka kring ålderdom starkast. Denna lågmälda skånska och småironiska akademiker har nog mer innanför pannbenet än vad man nu får se. Uppenbarligen en fantastisk lärare. Och en bra pappa helt klart. ANDREAS HEILBORN Författaren John Ajvide Lindqvist är klart inspirerad av kollegan Stephen King. I flera av den sistnämndes böcker fokuserar man inte fullt ut på det övernaturliga utan det mer vardagligt obehagliga. Ajvide Lindqvist bok Hanteringen av de odöda följer i liknande mönster. När boken nu blivit film är filmen betydligt mer avskalad. En elektrisk storm väcker de döda. För deras anhöriga är saknaden stor. Mahler (Bjørn Sundquist) har förlorat sitt barnbarn, den rutinerade skådespelaren Bente Børsum som Tora blir till en vacker roll i saknande till sin käraste och svenska Bahr Pars som omkommer i en bilolycka och lämnar man och barn efter sig. Men nu verkar alla få en andra chans. Handlingen är flyttad från Stockholm till Norge. Inspelningen har dock skett i Åmål. Den inledande scenen ger ändå en känsla av Järvafältets miljonprogram i Stockholm, inte långt från Ajvides vampyrtäta Blackeberg. Ett utvecklat persongalleri har fått stå tillbaka för en konstnärlig ambition. Problemet blir då att människorna i sin sorg framstår mer som zombies än de döda själva. Bara i Pål Ulvik Rokseths foto lyckas man fånga det krypande obehaget likt i boken. Det blir vackert och surrealistisk. Som helhet är Hanteringen av odöda för långsam och stilfull för att bli otäck. Med för stort fokus på människors längtan efter den som är borta finns ingen skräck. ANDREAS HEILBORN ONDSKA FINNS INTE HYPNOSEN De senaste åren har allt fler beklagat sig över att konstnärligt skapande människor inte i högre grad tar sig an ämnet klimat- och miljökrisen. Teorier har kastats fram om att det kanske beror på att frågan är för svår. Hur berättar man om att vi blivit vana vid en lyxlivsstil som vi nu måste vänja oss av med? Om att det går väldigt dåligt med omställningen och att om allt fortsätter som nu så riskerar det snart att vara försent att hindra planeten från att bli obeboelig för människor? Ondska finns inte lyckas dock verkligen skala ned klimat- och miljökrisen till vad den i grund och botten handlar om: ska vi i tid inse att människan måste vårda natur och klimat för att kunna bo kvar på jorden - eller kommer vi fortsätta tro att våra resurser är oändliga och gå under på kuppen? Ryûsuke Hamaguchi (Tillfälligheter och fantasier, Drive my car) låter oss vara länge i filmen utan att så mycket händer. Vi ser trädens grenar och hör musik, en ung flicka och två äldre män promenerar på varsitt håll i en skog och tittar närmare på dess olika beståndsdelar. Vi ser en skolgård och följer med på ett middagsmöte i grannstugan. Det långsamma tempot skärper uppmärksamheten och gör att mannen och kvinnan från Tokyo står ut extra mycket när de kommer till den lilla byn Mizubiki där huvudpersonen Takumi bor med sin dotter Hana. Tokyomänniskorna är här för att berätta att deras företag ska öppna en glampinganläggning i byn. Anläggningen hotar dock bland annat byns djur och vattenförsörjning. Och ett tag funderar man: ska vi hela filmen igenom bara vara i denna lilla konflikt? Men så landar insikten som en käftsmäll - att byns befolkning är en metafor för allt som den generella samtidsmänniskan lärt sig att ta för givet och skita i och att detta kommer straffa sig. Ondska finns inte är en fantastiskt vacker film som tar sig in i varje por och bättre än något annat jag sett lyckas förmedla hur överträdelsen av naturens tröskelpunkter känns. Må filmer som dessa göra att vi i verkligheten vågar inse faran i tid. VIRVE IVARSSON Ernst De Geer jämfördes med Ruben Östlund av Svenska Dagbladets filmkritiker som var på plats under den tjeckiska filmfestivalen i Karlovy Vary. Man kan förstå den tanken. Likheter i det stilistiska obehagliga finns där tillsammans med absurda och pinsamma sociala situationer. Dessutom rör sig båda i liknande samtida miljöer. Hypnosen inleds med en hotellweekend där paret Vera (Asta Kamma August) och André (Herbert Nordrum) är för att sälja in sin nya app. Vera har gått i hypnosterapi innan pitchhelgen vilket kommer att röra om allt. Det är inte första gången De Geer och manusförfattaren Mads Stegger arbetar tillsammans. Tidigare samarbetet med kortfilmen Sukess berörde en liknande konflikt men då gällande en pitch på en arbetsplats i IT-miljö. Och De Geers examensfilm Kulturen var början på den riktning han nu tagit. Från Kulturen känns dessutom flera scener igen och Herbert Nordrum spelade även där huvudrollen. Men Ernst De Geer har liknande problem som Ruben Östlund. Satiren eller våra tillkortakommanden blir aldrig speciellt tydliga eller särskilt jobbiga att se. Alba August är en duktig skådepelare som visar att hon mycket väl behärskar komedi men hennes galenskap studsar aldrig mot de runtomkring, för hur beter man sig när någon spårar ur egentligen? Med en del amatör i flera biroller har de mer etablerade svårare att få det att fungera. David Fukamachi Regnfors säljguru Julian är dock övertygande. En ängslig stockholmare med alldeles för stort ego, som hämtad från valfri mediebyrå. Skitnödigt viktig och tråkigt torr. Det är modigt att som relativt nyexaminerad filmskapare ge sig på ett så pass svårt ämne. Inte ens väletablerade svenska regissörer lyckas alltid med liknande filmer. Och Hypnosen blir varken en bättre eller sämre skildring av den väletablerade medelklassen. ANDREAS HEILBORN NR 3, 2024 | NÖJESGUIDEN 51