Nöjesguiden 1
DIZA GUAVA – AUTOKRITIK Många debutalbum hamnar i
nte sällan i det trevande och försiktiga. Inte konstigt kanske, då det ofta blir den första ordentliga introduktionen till den breda massan. Man vill ju inte behöva vända i dörren till en fest man precis anlänt till. Någon trevande känsla finns det dock inte hos Malmöbaserade independentartisten Diza Guava. Debuten Autokritik är precis som ett första möte ska vara, pirrigt, ögonöppnande och intresseväckande. Det är en samling genreblandade låtar med en tydlig grund i svensk hiphop och R&B. Intro har en hypnotiserande produktion och Guava både pratar poetiskt och sjunger ljuvt över fågelkvitter och tvärflöjts slingor. Sen tar albumet ordentligt med fart, ironiskt nog med starten i Tempo. Guavas uttryck är sensuellt och lekfullt men det har ett tydligt allvar till sig. Modern produktion blandas med mer organiska inslag som cello och flöjt (shoutout till tvärflöjtsravet i Red light district). Man ska inte jämföra, men om jag får lov, så förs tankarna vid flertalet gånger till Daniela Rathana. Det är något med Guavas delivery som kittlar på samma sätt som Rathanas kan göra. Ibland blir dock den ambitiösa produktionen något övermäktig och artisten försvinner i bakgrunden. Det kräver fullt fokus för att lyckas fånga upp de smarta textraderna, men då på bekostnad av den fulla musikupplevelsen. Vid albumets mittsektion tappar därmed Guava lyssnaren lite. Men lyckligtvis är det snabbt åtgärda. Vid Turndown är jag tillbaka och med henne ända in i slutet av plattan. Det är modigt att utforska sitt sound på sin debut. Även om det med sina experimentella inslag inte kanske alltid faller rätt, är det något jag applåderar henne för. När Guava finslipat sitt sound än mer lär hon bli en kraft att räkna med och en spännande artist att följa. HUGO GÖTHBERG MUSIKRECENSIONER Ett axplock av den senaste tidens musikrecensioner. Du hittar fler recensioner av alla de slag på ng.se. SERPENTWITHFEET – GRIP IDLES – TANGK Annandag Valentines day firade Josiah Wise, mer känd som Serpentwithfeet, med att släppa sitt tredje studioalbum. Och han fortsätter på temat – Grip är erotik, erotik, erotik. Det är en fin linje mellan sexig och hissmusik, men genom övertydlighet safear Serpentwithfeet till det förstnämnda. Både texterna och musiken, för att inte nämna skivomslaget, är sensuella. Om föregångaren Deacon kom ur hjärtekross är det här revanschen. Rebound. Disponerad huller om buller finns dramaturgin: en trånande Josiah Wise på klubben i Black Air Force, “Choke me now / Fuck me now / Upload that dick into the cloud” i Safe Word och dagen efter hemsläp i Deep End. Det är ett queer nattliv Serpentwithfeet så utlämnande gestaltar. Det finns också det mer nakna, desto mindre bildligt menat, raderna, som “I’m lucky to be word on your page” /…/ “Sorry I’m gushing again.” i Ellipsis. Rösten är nära och nästan flämtande, dessutom är den överallt. Han snålar inte med adlibs. Vokalproduktionen kryllar av runs, wailningar, ASMR och dubbletter. Som en naturlig del av hela ljudbilden är rösten kanske det viktigaste instrumentet för Serpentwithfeet, något som är genomgående i samtliga album. Däremot är bredden större på Grip – rap, soul, R’n’b och ett uns av EDM i Rum / Throwback. Tre av plattans tio låtar är samarbeten. Det är Yanga Yaya, Mick Jenkins och Ty Dolla Sign, som själv är albumaktuell tillsammans med kontroversen Kanye West, som gästar. Inspelen piggar upp, till exempel inledningslåten Damn gloves – och som står undertecknad Yanga Yaya och Ty Dolla Sign utöver artisten själv – höjer tempot och bryter av mot Josiah Wises träffsäkra men i längden tröttsamma försiktighet. LOVIS BRATT DELAND Det brittiska rockbandet Idles är aktuella med sitt senaste och femte album Tangk. Bristol-gruppen lämnar politisk ilska, tonar ner på personliga trauman och släpper fram kärlek och tacksamhet. Trots att jag är relativt ny till sångaren Joe Talbot och hans gäng, har jag alltid uppskattat deras karismatiska och bastanta blandning av rock och punk. Det är därför förvånande men förståeligt att de väljer att utforska ny mark. Albumet följer ett koncept med berättelser och metaforer som ska agera tröst och stöd åt lyssnaren genom att vända allt till en fest. Det är ett försök till att inspirera och skapa uppskattning för människans mest sårbara stunder, samtidigt som man firar gemenskap och kärlek. Musiken har fortfarande ett hårt skal runt sig med elgitarrer och trummor. Det ljudligt hårda yttre som porträtteras, öppnar upp sig stegvis och ett rikt emotionellt inre visar sig genom texterna. Idea 01 fyller upplevelsen med en snöstorm av ljud som ekar och brusar. Samtidigt ger pianospelet ett coolt och oroväckande intryck. Jag gillar även Roy då ljudbilden känns organisk och djup. Likaså lyckas Idles besvara suget efter dans och eufori på riff-fräcka Dancer och Hall & Oates. Soniskt låter det mer aggressivt men det är tillräckligt svängigt för att kunna hylla glädje och samhörighet. Hur mycket party de än vill ha så kan Tangk även upplevas som stel och monoton ibland. Jag tänker framför allt på Pop pop pop som inte tillför något alls till musiken, det låter som en enda lång loop i mina öron. Det är tydligt att Idles behöver utforska olika musikaliska landskap förr eller senare. Även om de konstnärliga inslagen kanske inte alltid träffar rätt, så tar bandet för sig och visar att det är den rätta vägen att gå. LEONARD LUKIC 52 NÖJESGUIDEN | NR 3, 2024