Svensk Vattenkraft 1
HaV talar med kluven tunga Elektrifieringen av ba
sindustri och transporter har blivit en av de hetaste frågorna. Den stora utmaningen är hur elproduktionen ska kunna fördubblas. I regeringens elektrifieringsstrategi är det vindkraften som ska klara detta. Samtidigt är man medveten om de hinder och det motstånd som finns. Det dramatiskt försämrade säkerhetspolitiska läget i Europa har satt fingret på den bristande svenska krisberedskapen (även om en del yrvakna förbättringar gjorts de senaste åren). Alla är överens om att Europas och (indirekt) även Sveriges beroende av rysk energi måste brytas. I detta läge fortsätter vattenförvaltningen i form av Havs- och vattenmyndigheten (HaV), de fem regionala vattenmyndigheterna och de 21 länsstyrelserna sitt arbete på att minska vattenkraftens energiproduktion, effekttillförsel, reglerförmåga och roll för krisberedskapen. Man gör det genom att medvetet och systematiskt tolka och tillämpa EU:s vattendirektiv på ett sätt som aldrig varit avsikten och där riksdag och regering i upprepade beslut ålagt myndigheterna att "fullt ut" utnyttja vattendirektivets möjligheter att mot varandra avväga olika vitala samhällsintressen av att använda vatten. Vattenförsörjning, bevattning, rekreation, kulturmiljö, kraftproduktion, klimateffekter ska också beaktas, allt enligt vattendirektivet. I första hand hotas de 1900 mindre kraftverken, som producerar mest där och då det behövs i södra Sverige under vintern, står för 16 % av effekttillgången i SE4 vid förbrukningstoppar, har en regleringsförmåga och kan elförsörja kritiska samhällsfunktioner på tusentals orter vid kriser. Men också den storskaliga vattenkraftens produktion och reglerförmåga kan komma att begränsas påtagligt. En utrivning av den småskaliga vattenkraftens månghundraåriga dammar inte bara försämrar elförsörjningen påtagligt, det hotar också en rad andra samhällsintressen. Många somrar och höstar kommer vattendrag och sjöar vara torrlagda och omintetgöra bad, båtliv och fiske. Vattenförsörjning och bevattning försvåras. Månghundraåriga natur- och kulturmiljöer får obotliga skador. Människors livsmiljöer påverkas negativt. Mer om hur HaV har manövrerat under åren finns i artikeln på s 5 - 6. I en annan artikel på s 22 redovisas sammanfattningarna i SVAF:s och Energiföretagens yttrande över HaV:s förslag till KMV-vägledning. För att sammanfatta så här långt, vattenförvaltningens gärningar pekar entydigt på att man vill se så många utrivningar som möjligt. HaV:s styrdokument är skrivna för att utesluta KMV-förklaring. Vattenmyndigheterna har KMV-klassat 3 % (enbart storskalig vattenkraft), långt under övriga EU (ej Finland). Länsstyrelsernas agerande i samverkan inför omprövningarna går i samma riktning. Mot den bakgrunden, hur ska man förstå att HaV under februari flera gånger gått ut och förnekat att man vill se utrivningar. "Huvudregeln är att en verksamhet fortsatt kan bedrivas efter en omprövning." Är det ett försök att blanda bort korten? Eller förstår man inte vad man i högsta grad är medskyldig till? Än mer brydd kan man bli av Göran Åhréns reportage på s 4 -5 från det presseminarium HaV anordnade i januari. Där säger HaV:s "starke man" när det gäller vattenkraftsfrågor, Johan Kling: – Regeringen gjorde ändringar i direktiven så vi ska hålla oss till riktvärdet [1,5 TWh]. Det innebär att det måste bli mer KMV och undantag. – Går vi upp mot två [TWh] så blir det konsekvenser för elsystemet. – De [=vattenmyndigheterna] ska tillämpa KMV så långt det är möjligt. Lagen är skriven så. Om vi bortser från alla oklarheter och motsägelser som finns i vad Johan Kling förde fram på presseminariet kvarstår ändå att han hävdar, att vattenmyndigheterna måste KMV-förklara vattenförekomster i mycket större utsträckning än hittills. Varför har då inte HaV kommit med föreskrifter och vägledningar som tvingar vattenmyndigheterna till detta? Det är ju tvärtom så att HaV:s styrdokument ger ganska små möjligheter till KMV-klassning. HaV har ju sett hur illa föreskriften 2017:20 stämmer med vad man säger sig vilja se av KMV-klassning, man har ju t o m kritiserat vattenmyndigheterna offentligt för detta. Varför kommer man då med ett förslag till KMV-vägledning som ytterligare inskränker möjligheten till KMV-förklaring? Den övergripande slutsatsen är att politiken måste gripa in. Om inte regeringen agerar snabbt måste riksdagen göra det och inte bara med tandlösa tillkännagivanden utan med lagstiftning efter att frågan beretts i riksdagens kanslier. I ledaren i nr 4 2021 framlades (på nytt) sju förslag till vad politiken måste göra omgående och på några års sikt: • Flytta fram starten på den nationella planen två år. • Precisera kriterierna för kraftigt modifierat vatten och mindre strängt kvalitetskrav i vattenförvaltningsförordningen alternativ miljöbalken. • HaV får i uppdrag att skriva om alla sina föreskrifter; egentligen kan de avskaffas. • Vattenmyndigheterna får i uppdrag att göra om statusklassning och normsättning. • Utifrån föregående punkter prövar regeringen vattenmyndigheternas förslag till åtgärdsprogram m m. • Vattenmyndigheterna läggs ner, vissa delar av HaV behålls inom Jordbruks- och Naturvårdsverket, länsstyrelserna omorganiseras. • Riksdagens och regeringens politiska styrning ökas radikalt. Thomas Sandberg, ordförande Svensk Vattenkraftförening SVENSK VATTENKRAFT #1 2022 3