Svensk Vattenkraft 1
om 2019:25 gör man också ett långt tillägg till f
öreskrift 2017:20 (8 a – i §§ samt Allmänna råd till 8 b och 8 c §§). Där utelämnar man kvalitetsfaktorn konnektivitet. Syftet är uppenbart, HaV försöker komma undan KMV-klassificering till följd av bristande konnektivitet eftersom det skulle innebära en sänkt kravnivå (från GES till GEP) för alla vattenförekomster med dammar (och kraftverk). HaV bryter medvetet mot EU- och svensk rätt för att vattenförvaltningen ska kunna driva krav på utrivning eller så långtgående åtgärder att fortsatt drift blir tekniskt eller ekonomiskt omöjlig. Än värre är HaV:s förslag till vägledning för KMV-klassificering som nyligen varit ute på remiss. Detta förslag är ett enda försök att i efterhand försvara det i föreskriften 2017:20, som strider mot gällande rätt. HaV hävdar att en damm inte innebär att en vattenförekomst har ändrat sin fysiska karaktär på ett väsentligt sätt och att den bristande konnektivitet dammen medför därför inte motiverar KMV-förklaring. Dammar, som huvudsakligen har avgjort påverkansanalys och statusklassning, blir plötsligt obefintliga. Vid normsättning och åtgärdsförslag återuppstår dammarna som de fysiskt största hindren för att nå god status. En del måste t o m fysiskt rivas ut. Att bristande konnektivitet kan uppkomma på andra sätt (HaV har några konstlade exempel som ett nät spänt över vattendraget) ändrar inte det faktum att en damm innebär en väsentlig fysisk förändring av vattenförekomsten och bristande konnektivitet. HaV låtsas inte om att konnektivitet enligt både EU- och svensk rätt är en hydromorfologisk kvalitetsfaktor på samma sätt som hydrologisk regim och morfologiska förhållanden. I stället hävdar HaV att den bara är en biologisk parameter för att avgöra fiskvandringsmöjligheter. C-initiativ i riksdagen Centerns Rickard Nordin är en outtröttlig kritiker av hur myndigheterna – och därmed även regeringen – tillämpar den nya lagstiftning om vattenmiljö och vattenkraft som energiöverenskommelsen ledde till. I en skriftlig fråga i riksdagen i december förra året, ställd till klimat- och miljöminister Annika Strandhäll, skriver han att "Tillämpningen av denna från myndighetshåll har dock lämnat mycket att önska och är inte i linje med de principer som lagstiftarna avsåg. Vattenmyndigheternas förslag till åtgärdsprogram ... har fått svidande kritik." Rickard Nordin refererar också den starka kritiken mot vattenmyndigheterna från både Havs- och vattenmyndigheten och Riksantikvarieämbetet. Mot denna bakgrund ställer han frågan: "Hur kommer ministern och regeringen att agera för att lagstiftningen och dess intentioner ska få genomslag i den verkliga myndighetsutövningen?" SVAF har länge pekat på att myndigheterna inte följer politiska beslut och intentioner. Med tanke på att MP inte längre blockerar miljödepartementet hade man kunnat hoppas på ett svar från Annika Strandhälls, som erkände problemen. Tyvärr blev det inte så utan hennes svar 6 SVENSK VATTENKRAFT #1 2022 var till förväxling likt tidigare svar från MP-ministrar. Det handlade enbart om vad regeringen gjort och inte ett ord om att myndigheterna i stort sett inte brytt sig om detta. Annika Strandhäll pekade på att regeringen genom att ändra vattenförvaltningsförordningen och i sitt beslut om den nationella planen sagt "att vattenförvaltningen fullt ut ska använda alla de möjligheter som EU-rätten ger avseende undantag och förklarande av vatten som kraftigt modifierade." Trots att alla vet att vattenförvaltningen inte rört sig en millimeter i den riktningen säger hon inte ett ord om den saken. Att hänvisa till en kommande uppföljning gör inte saken bättre, de senaste årens föreskrifter och vägledningar från Havs- och vattenmyndigheten och vattenmyndigheternas samrådsförslag bekräftar det myndighetshaveri som varit på gång länge. 22 mars beslöt rikdagen om ett nytt tillkännagivande till regeringen efter ett initiativ av C i civilutskottet. Riksdagen uppmanar där regeringen att " Om de nya åtgärdsprogrammen inte är på plats innan dess [220901] bör regeringen till att börja med senarelägga tidsfristen för kommande prövningsgruppers ansökningar". Vidare "måste säkerställas att riktvärdet om 1,5 terawattimmar verkligen upprätthålls som en maximal produktionsförlust och att de undantag som EU-rätten medger verkligen nyttjas fullt ut." Bakom detta ställde sig C, KD, M och SD. I sin reservation anförde L, MP, S och V vad regeringen gjort, vilka uppdrag myndigheterna fått [som inte lett till något], man "utgår från att vattenmyndigheterna följer det gällande regelverket, inklusive riktvärdet om 1,5 terawattimmar" [vilket de inte gör], att en "översyn har nyligen gjorts av de vattenförekomster som påverkas av vattenkraft som ska prövas under de närmsta åren och nya föreskrifter om miljökvalitetsnormer har också trätt i kraft." [utan några ändringar]. För SVAF är det centrala de båda avvägningsmekanismerna kraftigt modifierat vatten och mindre strängt kvalitetskrav, detta både för att undvika utrivning av enskilda dammar och kraftverk och för att hålla produktionsförlusterna inom beslutade ramar. Regeringen måste därför till en början precisera kriterierna för KMV och MSK i vattenförvaltningsförordningen och inte längre lämna detta till vattenförvaltningens totala godtycke. Thomas Sandberg, ordförande SVAF HaV:s försök att hävda att man inte har någon utrivningsagenda är patetiskt. Föreskriften 2017:20 har gjort att vattenmyndigheterna fortsatt strunta i riksdagens och regeringens upprepade beslut om att "fullt ut" utnyttja EU-rättens möjligheter till KMV-klassning. I förslaget till KMV-vägledning finns inget som ger vattenmyndigheterna anledning att ändra sin statusklassning och därmed sin normsättning. Detta måste HaV vara fullt medveten om, det går därför inte att se förslaget som annat än ett sätt att ytterligare bygga på försvaret mot KMV-klassning. En sådan skulle ju ge en sänkning av kravnivån från GES till GEP och omintetgöra vattenförvaltningens strävan att få så många dammar och därmed kraftverk som möjlig utrivna. Thomas Sandberg, ordförande SVAF