Omtanke 1
TEMA HEMLÖSHET Ann-Kristin Sörensen med dottern T
ina. stad och bodde först hos kompisar. Efter ett tag tog vännernas tålamod slut och Ann-Kristin började sova utomhus eller i källarförråd. Det fungerade eftersom Tina hade haft en stödfamilj sedan hon var tre år gammal, där hon tidvis kunde bo. Men ibland rymde dottern för att hon ville vara med sin mamma. – När Tina var med mig sov vi aldrig utomhus. Då kunde vi bo i källarförråd. Trots att jag har missbrukat har jag ständigt satt min dotter främst. Hon var alltid hel och ren och kom iväg till dagis på dagarna. MOR OCH DOTTER har än i dag en god relation. Innan intervjun är över dyker Tina upp för att hämta och köra sin mamma till jobbet. Dottern är i dag 28 år och tycker inte att hon har haft en särskild tuff barndom. 2012 kom vändningen. Då fick mor och dotter kontakt med Bostad först. Det första mötet blev omvälvande. – Vi blev kallade till en intervju tack vare att min socialhandläggare hade skickat en bostadsremiss till Bostad först. Vi satt där och pratade om allt möjligt, och de nämnde inte ordet missbruk en enda gång, fast jag var hög som ett hyreshus, säger Ann-Kristin och ler vid tanke på att hon naivt nog trodde att det inte märktes att hon var påverkad. – Efter intervjun blir jag totalt golvad – Jag föddes in i socialförvaltningen. Min mamma var trasig och jobbade inte och jag bodde hos mina morföräldrar tills jag var 12 år, fick fosterhemsplacering, flyttade tillbaka till mamma igen, men rymde därifrån hem till kompisar. Så där höll det på och när hon var 16 år kom dottern Tina. Tre år senare drack hon av misstag från någon annans glas på en fest. – Jag blev blixtförälskad. Det fanns amfetamin i drinken och hon var fast. I början använde hon det bara som partydrog, tog väldigt lite på helgerna och i övrigt fungerade livet normalt. Men ju längre hon höll på, desto oftare tog hon drogen och i allt högre doser. Så småningom gick i stort sett alla pengar åt till amfetamin och till slut klarade hon inte längre av att betala hyran. – Man kan säga att jag knarkade bort det mesta i mitt liv – utom min dotter, säger hon. 2001 blev Ann-Kristin av med sin boav min boendestödjare. Hon gav mig en ”var rädd om dig-kram”. Jag tror att det var hennes sätt att visa att hon var på riktigt och fanns där för mig. Den kramen sitter i ännu. Fatima Stjärnkvist, heter hon, tilllägger Ann-Kristin och ser rörd ut. EN VECKA SENARE fick hon skriva kontrakt på en egen lägenhet. – Det var omtumlande och overkligt. Ann-Kristin hade sedan barnsben sett socialtjänsten som ”stora stygga vargen”, www.ssil.se | 23