Bumsen 1
nytt, österländskt och västerländskt. En upplevel
se som gjorde starkt intryck på mig i Ulan-Bator, var när jag med nyfunna vänner gick på restaurant och inte orkade äta upp all mat på min tallrik. Så fort jag reste mig upp dök en man ner på min stol och fortsatte äta av det jag lämnat kvar på tallriken. Efter en vecka i Ulan-Bator på Oasis Cafe & Guesthouse, var det så dags att bege sig ut i ödemarken. Jag fick sällskap av Peter Nordin som var på väg hem till Örnsköldsvik från Japan. Mongoliet är ett land utan vägar, ibland även utan broar över floderna. De första 20 milen ut ur Ulan-Bator var dock asfalterad väg. Därefter var det slut med sådan lyx. Jag körde cirka 245 mil i Mongoliet, varav 200 på väglöst land. Det är oftast bara ett spår i terrängen som anger riktningen, även mellan större orter. Dag 32 Redan den första kvällen efter vi lämnat Ulan-Bator, vilket var min trettioandra resdag, kom regnet och gjorde att vi körde i rena rama lervällingen. Vi fick fortsätta med detta i två dagar, sedan kom solen åter fram och torkade upp marken. Vi for än hit och än dit, många gånger for man omkull. Tält och sovsäckar blev så där härligt blöta. Det blev inga långa dagsetapper under de förhållandena. Det var först efter Tsetserleg som vi lyckades bli någorlunda torra. Sedan vi torkat kunde vi njuta av körningen och den storslagna natur Mongoliet bjuder på. Enormt stora stäpper och fantastiska berg. Hela Mongoliet ligger högt, vilket gjorde att vi hela tiden färdades på mellan 1 000 och 3 000 meters höjd. Då landet är glesbefolkat kunde det gå lång tid mellan möten med andra människor, djur såg vi hela tiden. Många rovfåglar och stadigt hästar, kameler och jakar. 30 BUMSEN 3 – 2012 Mongolerna är ett hästälskande folk. På kvällarna när vi satt upp våra tält och gjort upp lägereld, var det inte ovanligt att en herde kom ridande och slog sig ner vid elden. Träffar ett par från par från Schweiz utanför Ulan-Bator. Mongolerna är mycket gästvänliga och på alla vis trevliga och hjälpsamma, vilket vi snart skulle få erfara. Efter Tsetserleg körde vi västerut mot Tosontsengel, för att sedan ta oss vidare söderut via Uliastaj mot Altaj. I denna del av världen har många ställen och platser fått namnet Altaj. I Altaj fattade vi det för mig så ödesdigra beslutet att köra in i bergen som gränsar mot Kina. Ibland fanns det en stig att köra på, ibland ingen alls. Dag 38 Det är då det händer, det som inte skall hända. Den stora smällen. Vi följer en stig utmed en bergssida. Ibland har vi små stup på cirka 2025 meter ner till floden på vänster sida samt en lodrätt bergsvägg till höger, det är inte bredare än att vi nätt och jämt kommer fram. Tur i oturen så är vi nere vid flodkanten när min högra packväska tar i en stor sten och ändrar färdriktningen, jag åker in i en annan sten som slår sönder den värmeväxlare som sitter på motorblocket. Min vänsterarm visar tydligt att jag är svensk, den blir både gul och blå. Detta hände tidigt på dagen, vi ägnade hela återstoden av dagen åt att ta oss till någon ort som kunde tänkas ha tillgång till Internet. Det kom att bli staden Khovd som har både Internet och flygplats. Det började med att Peter bogserade mig cirka 10 kilometer till en by som heter Monhhayrhan. Där lyckas vi hyra en ryskbyggd terränggående minibuss för $145 US, denna tar oss ut ur bergen och till staden Khovd som ligger på kanten av ökenstäppen. Vi får ta av framhjulet och all packning för att få in motorcykeln i bussen som nu har urmonterade säten där bak. I Irkutsk byggs det fortfarande riktiga timmerhus. Holländare i gammal amerikansk skolbuss på äventyr i Ryssland. Avstannad renovering av kyrka i Ukraina. ”Vår” familj i Khovd. Däckbyte i Ulan-Bator innan det är dags att ge sig ut i väglöst land.