GLAS 1
/ krönikan / o MARIE DREIMAN DET OSYNLIGA Foto: P
aula Tranströmer Jord, vatten, luft och eld – de fyra elementen. Är det begrepp som vi kan relatera till inom arkitektur? Äger de giltighet i vår tid? Under rubriken Den tredje huden – inredningsarkitektur som ämne, arrangerade i våras Akademien för inredningsarkitektur en heldag på Konstakademien i Stockholm. Där föreläste bland andra den finske arkitekten och arkitekturteoretikern Juhani Pallasmaa under rubriken The Sensuality of Matter – Material Imagination, Hapticity and Time. Han har bland annat skrivit The Eyes of the Skin, en bok som blivit ikonisk bland många arkitekter. Pallasmaa inleder med att referera till den franska filosofen Gaston Bachelard, som argumenterar för att våra upplevelser och associationer av material relaterar till de fyra elementen, till vilka vi har en existensiell relation. Bachelard gör också en distinktion mellan upplevelse av form och upplevelse av material, och menar att det senare har en förmåga att beröra oss djupare och mer genomgripande med minnen, associationer och känslor och han ger också beröringen, det haptiska, en viktigare roll än ögat i att uppleva miljöer. Med exempel från modernismens pionjärer illustrerade sedan Pallasmaa hur just dessa kvalitéer bannlystes och egenskaper som immaterialitet, transparens och viktlöshet hyllades, och skapade ett ideal som överlevt in i vår tid. Som vitt. ”White is extremely moral” deklarerade Corbusier.” Och ”vitt och fräscht” som uppskattande synonymer hörs ofta som avgörande argument för att en miljö anses attraktiv i vår tid. Gaston Bachelard styggelse som man som arkitekt kan bli skadeståndsskyldig för. Så det blir laminatbordsskivor i stället för trä. Och imitationerna av trä blir mer och mer verklighetstrogna så ”ingen kan se skillnad numera”. Se ja, men att känna, räknas inte det? Strukturen som inte finns där. Värmen, ljudet, vikten. Associationen till träd. Går det verkligen lika bra med plast? Le Corbusier Det är inte svårt att hitta referenser och förväntningar på hur den nya moderna arkitekturen skulle fostra människorna. I synnerhet i Sverige med den sociala ingenjörskonsten där arkitekterna tilldelades en särskilt viktig roll. Lorten skulle bort och den sanitära aspekten var en viktig drivkraft för modernismen också som formideal. Rena linjer blev arkitekternas honnörsord, och det vill jag påstå fortfarande är giltigt för stora delar av arkitektkåren. Och gärna rakt. Skönhet i väst: perfektion. Marmorkub av Philipp Mainzer. Skönhet i öst: imperfektion. Glaserad vas av Georges Hoentschel (1898–1902). Men vad var det för kvalitéer som sanerades bort? Pallasmaa lyfte fram upplevelsen av tid som en dimension som raderades. Material som inte åldras idealiserades, som glas, metall och nya släta material. Dels för att man eftersträvade det underhållsfria, ett argument som fungerar även idag men framför allt för att det representerade det ålderslösa och åtråvärda eviga tillståndet. Den fullkomliga lösningen som kan ersätta det gamla och slitna. Juhani Pallasmaa Tidens tand. Hur ofta planerar vi in den i våra miljöer? Perfektion som norm har blivit normalt. Material som får märken är en 16 GLAS 4.2019 / krönikan / Då nu och sedan. Pallasmaa resonerade intressant kring människans behov av att bli besvarad av de miljöer vi möter och vistas i. Miljöer med ett förflutet, ett nu och förväntningar på en framtid. Evighet om man så vill, men med helt andra värden än de modernismen idealiserar. Material med egna egenskaper som tål patina och omsorgsfullt utformade rum som kan åldras talar till oss, tar emot oss och vi blir själva närvarande i rummet och inför oss själva. Pallasmaa lyfte också det perifera seendet, till skillnad från det fokuserade seendet, en platt bild på näthinnan. Vi upplever atmosfärer genom att ta in helheter och genom vår förmåga att uppleva miljöer med M a r i e D r i e a m n r ä i n r . d e A n M F i n r g e a s n r i g k s t i e e l d k t x S e R I t / h M c A S i t