GLAS 1
” Text: Kerstin Wallin Foto: Sören Håkanlind Hele
na Bjarnegård blev genast högvilt bland journalister och tyckare när hon i slutet av 2018 utnämndes till Sveriges riksarkitekt. Själv stod hon med båda fötterna på jorden medan omvärlden bävade. Ett nytt ämbete lagt på hennes, stadsträdgårdsmästarens, axlar. Göteborgs stadsarkitekt Björn Siesjö gav sig in i debatten. En så låg lön signalerade att regeringen inte satsade helhjärtat på jobbet. Och arkitekturkritikern Mark Isitt ifrågasatte utnämningen av en doldis från Göteborg som ”bara nämnts” i 31 artiklar i Göteborgs Posten medan Björn Siesjö omnämnts i 350. Hade hon stridsviljan? Han var orolig. Att vara stadsträdgårdsmästare, i det här fallet i Göteborg, handlar inte om att pytsa ut blommor i stans parker och längs Avenyn. Nej, en stadsträdgårdsmästare måste ha blicken för de stora sammanhangen, ta in vad som händer mellan husen, i kvarteren, i de gröna lungorna. Nytt ämbete underställt Boverket Riksarkitekten är underställd Boverket och alltså ett helt nyinrättat ämbete i Sverige. Och Helena Bjarnegårds uppgift är att skapa goda förutsättningar för offentliga aktörer i stat, regioner och kommuner, exempelvis länsarkitekter och stadsarkitekter, att fatta de kloka besluten för en hållbar framtid med omsorgsfullt utformade livsmiljöer. Tilläggas skall att hon, på regeringens uppdrag, också är ordförande i Rådet för hållbara städer. — Allt som allt ett stort uppdrag men inte omöjligt. Vi är många som höjer våra röster. Det vi gör är att vi skapar en rörelse, en samhällsförändring som går ut på att arbeta med riksdagens mål att höja nivån vad gäller kvalitet och hållbarhet i skapande och utvecklande av våra livsmiljöer. I Helena Bjarnegårds framställning av uppdraget finns inget ”jag” utan ett ”vi”, en armé, en folkrörelse. Så har också Boverket inrättat en rad referensgrupper som hon kan bolla idéer med och delegera till. — Men jag vill lyfta uppdraget ytterligare, tycker det är lite smalt skrivet. Jag vill ha med marknadens alla aktörer, konsulter och byggherrar. Många att fånga in Helena Bjarnegård har förmågan att formulera sig i text och tal, är tydlig och saklig. Men det är många hon ska fånga in, myndighetschefer, enskilda och olika yrkesgrupper. För det krävs mod. Jag slås av just den styrkan hos henne när jag lyssnar, går igenom klipp och YouTube. Du är så säker. Beslutsam? — Det är du som säger det, kommer det reptilsnabbt med fortsättningen: — Jag har länge jobbat i toppen av olika offentliga organisationer både inom kommunen och nu statliga och jag känner mig trygg i den rollen. Redan de första stegen ut i arbetslivet handlade om de stora penseldragen. Efter studier till landskapsarkitekt vid SLU i Alnarp 70 GLAS 3.2022 JAG PRATAR OCKSÅ HELST OM DEN NÄRA STADEN. VI LANDAR LÄTT FEL NÄR VI PRATAR OM TÄTHET NÄR DET GÄLLER BYGGNATION. och Ultuna hamnade hon på White arkitekter i Göteborg. Först som landskapsarkitekt, sedan som gruppchef på stadsplanerings- och landskapsavdelningen där hon arbetade med utvecklingen av torg och parker samt med stadsplaner i olika skalor. En period satt hon med i bolagets styrelse och det var under tiden på White som hon fick smak för långsiktigheten och sökte tjänsten som Göteborgs stadsträdgårdsmästare. Där kom hon att sitta med i styrgruppen för Älvstaden som är Nordens största stadsutvecklingsprojekt. Gator där människor möts och servicen finns nära Jag träffar Helena Bjarnegård i hennes hemkvarter där hon har sitt hjärta och det som är själva budskapet i det hon ser som normen för en bra levnadsmiljö – Kungsladugård i Göteborg. Platsen för vårt möte är ett litet café vid Mariaplan och scenariot denna molntunga dag är väntat. Stolar och bord är fortfarande blöta efter regnet men till slut hittar vi en fönstervrå för samtal inomhus. Några sparsamma ljusstrålar letar sig fram till Helena Bjarnegård som anlänt på cykel i regnrock och hjälm. Vad är det som får mig att tänka på en liten soldat i en armé. Hjälmen? Regnrocken i militärgrönt? Den i övrigt strikt mörka klädseln där inget sticker ut? Våra blickar möts. Jag ser en enkel och chosefri person. Efter en stund också en befriande rättframhet. Hemmet ligger några hundra meter bort. En lägenhet i en tvåfamiljsvilla i en vänlig och idyllisk miljö, men några hemma hos-bilder frågar jag inte om. Helena Bjarnegård utstrålar en stark integritet och det är efter mycket tjat som hon avslöjar att sommarstället finns på en ö mellan Orust och Tjörn. Hemligheten och tjusningen med Kungsladugård är att här kan människor mötas. Gatorna strålar samman i knutpunkter där kaféer, närbutiker och service placerats i bottenvåningen av flerfamiljshus. Skolan tronar på en höjd vilket visar att barnen är viktiga. Gångstråken är många. Kungsladugård, gestaltad i början av 1900-talet av stadsplaneraren Albert Lilienberg, liknar i mycket 15-minutersstaden som idag är på allas läppar när samtalet kommer in på hur vi i framtiden ska hitta ett hållbart sätt att leva. Den nära staden Idéen om 15-minutersstaden kommer från Paris och bygger på att man ska kunna ta sig till jobbet, handla, gå på café, ta barnen till skolan och komma ut i naturen på femton minuter. ”Den nära staden” har blivit ett begrepp och ett ideal. Observera den nära staden. Inte den täta. — Jag pratar också helst om den nära staden. Vi landar lätt fel när vi pratar om täthet, när det gäller byggnation. Säg istället att vi måste ha närhet till det vi behöver i vårt vardagsliv. Och för det behövs ett visst mått av täthet men inte på bekostnad av kvaliteter och funktioner som närhet till service, skolor och parker. Återbruk och danskt arkitekturunder Några kvarter bort från oss och vårt lilla café bankas det och sprängs. Ett nytt bostadsområde i Majorna där den anrika Fixfabriken låg är under uppförande. Här är arkitekturen inspirerad av tegel/ GLASPROFILEN /