Nolltretton 1
HÄLSA FRIDAS SPALT Inspiration inom träning, häls
a och motivation Jag ska bara... Omslagsmodellen Stephanie satsar mot padeltoppen Stephanie Näyhä började med padel för tre år sedan, och sedan dess har utvecklingen gått snabbt. Nu tillhör hon Östergötlands padelelit och siktet är inställt på att fortsätta uppåt i rankingen. E fter att tidigare hållit på med ridning och fotboll ligger fokus nu på padelsporten. Förra året ingick hon i det Norrköpingslag som tog brons på klubblags-SM. Årets individuella SM blev dock en besvikelse som hon gärna vill ta revansch för framöver. – Målet är att se hur bra jag kan bli. När jag håller på med en sport vill jag verkligen tävla och ge järnet. Nästa år vill jag komma ut och tävla mer på Swedish Padel Tour, säger Stephanie som efter en seger precis innan denna intervju ligger runt hundrastrecket på rankingen. För att ta ytterligare kliv uppåt vet hon vad hon måste förbättra: – Främst måste jag hitta en partner som jag passar bra med och kan tävla mer med, det 26 NOLLTRETTON finns inte jättemånga tjejer här i Norrköping som spelar på en högre nivå. Och sen handlar det om att träna mer. I år har det varit mycket fokus på fotbollen. Hon startade i Eneby, har provspelat för IFK Norrköping och därefter med Smedby i division 1. Den senaste säsongen spelade hon i Tjust som vann division 2. Hur det blir med insatserna på fotbollsplanen framöver är lite oklart, för nu är det fokus på padel som hon tycker är en rolig sport. – Det är så socialt och man träffar nya människor, och man kan spela mot många olika. Hur känns det att bli omslagsmodell för Nollelva och Nolltretton? – Jättekul! …eller jag kommer snart. Så kan det låta när jag ger mig ut på en runda. Kanske låter jag meddela att jag blir ute en timme. Min sambo tar detta med en nypa salt. Ibland hinner han bli orolig. Kan något ha hänt längs vägen. Varför hör jag inte av mig. Numera vet han att en tidsangivelse från mig inte är exakt. Den beror på vad som händer eller hittas längs vägen. Ibland kommer jag på mig själv med att fungera likt ett barn. Ett barn som måste plocka upp ett skräp. Klättra upp på ett staket och se vad som finns bakom. Peta med en pinne. Studera en snigel. Hoppa i en vattenpöl. Gå en skojig omväg. Fastna framför ett fönster. Gå in i en spännande dörr eller krypa in i ett hål i en trädstam. Leka en stund längs vägen. Jag var som ett barn när jag gav mig ut på en runda hemma i Norrköping under juldagen. Först fastnade jag vid lite gatukonst med ironiskt budskap. Sedan en ny trapp som ledde till snöpulsande uppe på Syltenberget där Eons gamla värmeverk smått surrealistiskt stack upp i landskapet som taget ur sagan i Narnia. Jag hann hem precis innan vi skulle åka med familjen på julfirande. Jag var som ett barn när jag sprang längs Stångån i Linköping och passerade Tannefors brygga. Ett övergivet hus. Eller inte. Konst av Ulf Lundqvist. En gammal bio. Kanske. Trädgård full av möbler och artefakter. Smög runt en stund. Hörde hunFRIDA SÖDERMARK Föreläsare, ultralöpare och inspiratör www.loparaventyret.se @fridasodermark dar skälla inifrån. Det var på håret att jag hann med tåget hem för att hämta på förskolan. Jag var som ett barn när jag sprang längs Göta kanal och hittade en ny väg. Var ledde den. Till en liten båtplats. Dead end. Tänkte att jag borde kunna ta mig genom skogen. Tillbaka samma väg är inte lika kul. Snårigt. Över stock och sten. Hittade skyltar med vingprydda grisar. En motionsslinga av privat initiativ. Att låta bli att följa den var omöjligt för en nyfiken. Kom till en höjd. Hittade en låda med fika för självservering, fri att förse sig från så länge man förslöt kexpaketen. Hem kom jag. Flera timmar senare än planerat. Men den dagen hade jag inget som väntade på mig. Det var innan jag själv hade småbarn. Jag ska bara. Likt Alfons Åberg. Nu är marginalerna lite mindre när det gäller att helt förlora sig i tid. Men det gör inget. För nu kan vi vara barn tillsammans och upptäcka världen ihop. Stanna upp och leka längs vägen. Samla på spännande saker vi hittar och ser under vår framfart. Foto: Privat Text Tobias Pettersson Foto: Isak Rautenberg