Omtanke 1
Idag är det de enda minnen han har kvar. Han förs
öker naturligtvis sms:a barnen ibland och skickar födelsedagshälsningar med mera. Ibland får han inget svar, ibland något hatiskt eller argt tillbaka. Men han ger sig inte, utan har för avsikt att fortsätta visa att han finns där om eller när barnen skulle vilja ha en mer riktig relation. Men hur ska vi kunna veta att Mickes historia är den sanna, att han faktiskt inte har misshandlat barnens mamma eller att han inte är så olämplig som pappa att han inte ska ha något som helst umgänge med sina barn? Hur kan vi veta att barnen inte mår bäst av att inte träffa sin pappa? – Om någon hade orkat titta på hela historien så tror jag att de ganska snabbt hade sett olika mönster i det här. Jag tror att den som utsätter barnen för alieneringsprocessen har ett enormt kontrollbehov och det kan den föräldern i förlängningen inte dölja, säger han Och Micke får också stöd av flera professionella personer som varit insatta i vårdnadstvisten, bland annat parets familjecoach, Bi, som från början skulle stödja mamman i separationen men sedan vittnade för Micke i rättegången. – Att han förlorade den rättegången är ett av mina största misslyckanden professionellt sett, säger hon på telefon när vi ringer upp henne. Även hon är ytterst förvånad över att rättegång utifrån att de ”tvingats av hovrätten”. – Jag trodde hela tiden att myndigheterna skulle förstå, att socialsekreterare, domare och andra skulle se igenom den här härvan av lögner, men så blev det inte, säger Micke och har svårt att dölja sin ilska och bitterhet. – Hon hade naturligtvis aldrig kunnat genomföra detta om myndigheterna inte trott på henne, och det hade heller aldrig gått om de hade samlat alla ärenden för att få en hel bild av situationen, istället för att olika instanser och myndighets personer skulle göra separata bedömningar, menar han. IDAG PÅSTÅR BARNEN att de ”hatar sin pappa”, något som skulle ligga helt i linje med en fulländad föräldraalienation, och Micke har mer eller mindre förlorat hoppet om att få träffa dem igen. – Min oro är att mina döttrar utifrån detta trauma antingen lär sig att anpas40 | www.ssil.se sa sina egna behov och viljor gentemot dominerande personer, eller att de hela tiden kommer begära bekräftelse på att få vara i centrum och går miste om djupare och trygga relationer och i värsta fall hamnar i relationer som blir destruktiva och otrygga, säger Micke. – Jag försöker förstå mina egna misstag i allt detta och går idag i terapi för att komma vidare som människa, fortsätter han. HAN VISAR UPP ett antal bilder som låg på hans arbetsdator, och som han lyckats återskapa med hjälp av en specialist efter att modern raderat hela hård disken. På bilderna syns Micke och barnen i olika sammanhang där de leker, sitter på familje sammankomster eller firar födelsedagar. De flesta bilderna är tagna av mamman och Micke tror hon raderade dem för att det inte skulle gå att styrka att han faktiskt umgåtts med sina barn och att de haft kul och trevligt ihop. systemet som helhet släpper igenom den här typen av processer utan att granska dem mer grundläggande. Vi kan naturligtvis inte veta var sanningen ligger i en så här komplicerad historia, framför allt inte efter att bara hört den ena sidan. Men av alla dokument vi tittat på och allt vi hört och sett så finns det inget som pekar mot att Micke skulle vara direkt olämplig som pappa, vilket i så fall innebär att barnen fråntagits alla möjligheter att träffa honom utan saklig grund. OM SÅ ÄR fallet är det ett brott mot FN:s barnkonvention och svensk lag. Det är inte minst tragiskt och traumatiserande för barnen, och bara risken att ut sätta barn för det borde nog tas på större allvar liksom vi idag tar risken att barn och vuxna utsätts för våld och övergrepp i nära relationer på mycket stort allvar. Om Mickes historia är sann är det också ett övergrepp, genomfört och godkänt av svenska myndigheter. Så tänk om det faktiskt är sant?