Nordens Tidning 1
Historien F…RENINGARNA NORDEN 100 •R (1919Ð2019)
FRÅN ELITISTISK SKANDINAVISM TILL FOLKLIG NORDISM Det hävdas ofta att det nordiska samarbetet är unikt för att det växer underifrån och inte, i motsats till exempelvis EU, dikteras ovanifrån. Samarbetet står på bred folklig bas. Förvisso, men från början var den kulturella skandinavismen, som småningom utvecklades till dagens nordism, en dröm för den tidens samhällselit. Under mitten av 1800-talet var intresset för skandinaviskt samarbete stort i olika kretsar i Danmark, Norge och Sverige. Ibland talas det smått ironiskt om ”punschskandinavismen” med hänvisning till akademiska kretsar som vurmade för en union mellan de tre skandinaviska länderna. Skandinavismens kulturella innehåll var nationalitetstanken med det språkliga släktskapet som sammanbindande länk. Unionstanken skulle växa fram genom aktivt folkbildningsarbete. Den skandinaviska enhetstanken förfäktades framför allt av elitgrupper i de tre skandinaviska länderna såsom militärer, näringslivsfolk och akademiker. Skandinavismen var inte en folkrörelse, utan ett elitprojekt, som man skulle säga idag. Danmarks ödesdigra nederlag mot Preussen 1864 innebar ett bakslag även för den skandinaviska tanken. Varken Norge eller Sverige ställde upp för Danmark. I praktiken innebar det slutet på det skandinavistiska projektet. Under slutet av 1800-talet bildades en hel den skandinaviska eller nordiska föreningar och olika grupper organiserade sig över landgränserna. Först ut var juristerna som höll sitt nordiska möte 1872 och den första nordiska arbetarkongressen hölls 1886. I början av 1900-talet förespråkade danska och svenska eldsjälar en nordSvenska, norska och danska namnutbytesdelegationerna 1917-1919 Delegerandemšte i Stockholm. isk förbundsstat med Göteborg som huvudstad och idén om en gemensam Föreningen Norden för alla tre länder väcktes. FÖRSTA VÄRLDSKRIGET EN VÄNDPUNKT Första världskriget utgjorde en vändpunkt i de skandinaviska kontakterna. Kriget hotade inte bara ländernas neutralitet, utan också varuförsörjningen. Intresset för samarbetet ökade när kulturfolk, näringslivet och politikerna gjorde gemensam sak. Samma tider lösgjorde sig Finland från Ryssland och Norden fick ytterligare en självständig stat. I de tre skandinaviska länderna tillsattes kommittéer med sikte på föreningsbildning, men småningom blev det uppenbart att det inte fanns underlag för att grunda en gemensam förening. Resultatet blev att det i 1919 bildades Föreningen Norden i Danmark, Norge och Sverige. Största skepsisen till en gemensam Föreningen Norden förekom i Norge där eliten var rädd för att ett alltför tätt samarbete med Sverige skulle försvaga den nyvunna norska självständigheten. Den svenska föreningen Norden grundades den 1 mars i Läkarsällskapets lokaler i Stockholm, den norska den 2 april på Nobelinstitutet i Oslo och den danska den 15 april i Teknologisk Institut i Köpenhamn. Tre år senare, 1922, bildades Norræna Félagid i Island och 1924 grundades föreningen Norden i Finland (Pohjola-Norden). Till en början fanns ett starkt intresse för utvidgat ekonomiskt samarbete och inte minst lagstiftningssamarbete för att underlätta utbyte av varor, tjänster och människor mellan den nordiska länderna. Den viktigaste verksamhetsformen var dock upplysningsarbetet med kulturella förtecken. Efter att Färöarna erhållit självstyrelse 1948 grundades Norrøna Felagid i Tórshavn 1951, medan Föreningen Norden på Åland konstituerades i Mariehamn 1970. Precis som när det gällde den kulturella skandinavismen på 1800-talet var det samhällets högre skikt bestående FÖRENINGEN NORDEN 100 ÅR 3