Nollelva 1
MUSIK – MUSIKKRÖNIKAN – ETT ÅR KVAR TILL MUSIKHUV
UDSTADEN 2020 ska Norrköping vara Sveriges musikhuvudstad. Så bestämdes det för några år sedan. Efter det har festivalerna försvunnit en efter en och det kommunala eventbolaget brottas med sin ekonomi. Nu hänger inte allt på vilka festivaler som finns i en stad. Festivaler startas och läggs ner. Så har det alltid varit och så ska det nog vara också. Håller vi oss till Norrköping så har Munken in the park försvunnit, men Location East tillkommit. Tidigare år arrangerades det exempelvis konserter under namnet Industrisemestern medan det i somras anordnades spelningar på Hugo Parkfestival och Sommar i Refvens grund. Om tre år kanske dessa också är försvunna och är ersatta av andra festivaler. Helt okej, det är inte det som är problemet. Problemet är att Norrköping byggde hela sitt musikhuvudstadskoncept på Bråvallafestivalen, och sedermera även Where´s the music?. Och när de hade den basen var det lätt att ta allt musikrelaterat i staden och koppla det till begreppet musikhuvudstaden. Men det var en genväg och att kommunen inte gjort sin hemläxa avslöjas brutalt nu när FKP Scorpio tagit sitt pick och pack och dragit. För vad finns kvar nu när både Bråvallafestivalen och Where´s the music? lagts ned? Och de är förresten inte de enda, även Black Christmas och Metallsvenskan försvann. Plötsligt är Norrköping bara en helt vanlig musikstad, precis som alla andra svenska städer. Vill man på allvar lansera sig som musikhuvudstad krävs det mycket mer än att bara förlita sig på enstaka aktörer och sporadiska arrangemang. Det krävs en kontinuitet, att ge bra förutsättningar för musikarbetare och att skapa en kreativ kultur i staden. Det lokala musiklivet behöver inte fler festivaler utifrån, det behöver replokaler, spelställen och lokala ordningsstadgar som främjar musik. Skapa en fond där musikarbetare kan söka pengar, planera för såväl ute- som innescener när nya stadsdelar byggs och kanske viktigast av allt - se mellan fingrarna ibland. Och för guds skull: sätt ett mer ambitiöst mål än 2035 (som tycks vara det nya årtalet som gäller). Det är 16 år dit och vem vet hur musikbranschen ser ut då. Går man tillbaka 16 år låg My Space i startgroparna och Spotify var inte ens en blinkning i Daniel Eks öga. Han är ett välbekant namn på de lokala musikscenerna, men då främst som trubadur. Men allra bäst är Joakim Leion när han får framföra sina egna kompositioner, och det är något han hoppas få satsa mer på framöver. Joakim Leion vill spela mer solo Text: Tobias Pettersson Foto: Privat /Tobias Pettersson Musikredaktör Det finns få lokala musiker som faktiskt kan leva på musiken men Joakim Leion är en av dem. Helst skulle han vilja koncentrera sig på den egna musiken, men för att få det ekonomiska att fungera måste han även göra andra musikjobb. – Idag går jag runt på att spela trubadurgig och jobba som musiklärare en dag i veckan, säger Joakim när vi träffas på ett café i centrala Norrköping. Det är i den staden han bor sedan fem år tillbaka men ursprungligen kommer han från Linköping. Och det var där den musikaliska banan började ta form för den 26-årige singer/ songwritern. Som barn spelade Joakim fiol men det var när han upptäckte rocken som 12-åring som det hela tog en ny vändning. Klassiska band som Creedence Clearwater Revival, Rolling Stones och Deep Purple fick honom att upptäcka elgitarren och efter att ha fått en gitarr i julklapp startade han sitt första band med några polare och var sedermera med i Livekarusellen 2008. Så småningom började han tassa iväg från rockmusiken och inrikta sig mer mot vismusik. Han lyssnade mycket på Lasse Winnerbäck 42 NOLLELVA och började skriva låtar på akustisk gitarr med svenska texter. Som soloartist kallar han sig enbart Leion och då är det eget material som gäller. Men han gör också många trubadurspelningar, ofta ihop med vapendragaren Dennis Wenger som han känt i tio år. – Vi träffades på gymnasiet, när vi gick Estet på Folkungaskolan. Vi började tidigt trubadura, för vi hade inga pengar, säger Joakim och berättar att de numera även brukar plocka in en tjej som heter Sofie Roos på sång, och att de tre har fått till ett sound som han är riktigt nöjd med. Trubadurspelningarna brukar snitta på 3-4 gånger i månaden, men går upp rejält under sommaren. Ofta mixar de även in lite av Joakims egna material i trubadurrepertoaren. – Vi kör många av de där vanliga låtarna som man ska köra, som ”Brown eyed girl” och ”Proud Mary”, men vi slänger även in en del mer otippade låtar, lite modernare pop som Robyn, Kent och Petra Marklund. AMBIVALENT KÄNSLA Söker man på Leion på Spotify hittar man en EP på svenska och tre låtar under namnet ”Winter recordings”. Det senaste släppet är en låt som gavs ut i slutet av oktober och heter ”Part of me”. – Den handlar om uppbrottet med min exflickvän och den ambivalenta känslan som det innebar. Det kändes som rätt beslut men var ändå väldigt jobbigt. En del av mig vill det här och en annan del vill något annat. Jag tycker låten känns som ett fint sätt att uttrycka det på. – Vi håller på med en musikvideo till den nu. Vi började spela in i oktober men sen har vi haft sån himla otur med vädret. Vi ville ha en solig höstdag, men första inspelningsdagen började det snöa. En video som dock går att titta på är ”When all the friends are gone” som ligger ute på YouTube. Den ingår i en videoserie med lokala artister som är inspelad hos musikproducenten Kenny Lundström i Norrköping under hösten 2018 och går under namnet ”Hos Kapten”. Låten kommer släppas under våren och är första singeln ut från det nya material som Joakim jobbar med. HUR SER DU PÅ FRAMTIDEN? – Jag vill göra mer sologig, men just nu sitter jag mest och skriver låtar. Någonstans skulle man ju vilja släppa den där låten som verkligen gör skillnad. Det skulle vara kul att komma ut och spela på större scener och kunna livnära sig på den egna musiken, det är ett mål som jag haft länge.