Svensk Golf 1
De gröna kavajerna, alltså medlemmarna i Augusta
National Golf Club, är för övrigt ett väldigt synligt och närvarande inslag i publiken under The Masters. All kryptonithård sekretess som annars omger vilka som valts in i den privata klubben är som bortraderad under detta evenemang. Här traskar flertalet av de uppskattningsvis 300 medlemmarna obekymrat omkring med namnet tydligt utskrivet på den bricka som ofta dinglar utanpå den gröna kavajen. Fråga dem något och du blir hur trevligt ublikupplevelsen börjar byggas ett antal hundra meter utanför tävlingsområdet. Utan att du sett skymten av ett enda azaleablad. Men redan när bilen rullar in på parkeringsplatsen gör The Masters Tournament en abrupt vänstersväng från golfens andra herrmajors, där vi ofta hänvisas till avlägsna fält med tillhörande busstransport till banan. Här välkomnas istället alla biljettinnehavare att ställa bilen direkt utanför banan. Detta på mark som Augusta National betalat ganska hiskeliga pengar för att förvärva. Tidigare stod det rader med hus här, men dessa jämnades med marken efter att ägarna köpts ut. Istället är det ändlösa ytor med prydligt finklippt gräs som välkomnar oss. Och efter att handbromsen lagts i väntar inga manande snören eller avskärmande plasttejp. Vi lunkar istället mot den stora entrén på asfalterade promenadvägar komplett med fast gatubelysning och gångtunnlar under huvudvägarna. Osexiga infrastrukturella detaljer som dessa ska faktiskt inte förringas. Det är en av många bärande fundament i att The Masters räknas som ett av sportvärldens mest prestigefyllda publikevent. För i detta fall handlar det inte om att vara absolut störst. Inte ens inom golfen. Där är The Masters tydligt distanserad av majors som The Open Championship och megakolossen Ryder Cup. Istället är tävlingen i Georgia snarare mer förbrödrad med exklusiva evenemang som Wimbledon, Monacos Grand Prix och hästpolotävlingen Campeonato Argentino Abierto de Polo. En avskild och lågmäld smältdegel av idrottshändelse och mötesplats. Strax utanför parkeringen råder det visserligen en temporär sluss av kaos. Strömmarna av åskådare blandas där upp med en och annan religiös apostel, som år efter 88 SVENSK GOLF 3−2017 år samlas på gatan utanför entrén för att sträcka upp sina plakat med bibelcitat. Men det dröjer bara någon minut innan känslan av att träda in i en annan värld sköljer över oss på allvar. Från vakternas sedvanliga ”Welcome to the Masters” och en lagom brysk biljett- och säkerhetskontroll dröjer det inte länge tills vi är där inne. D HEJ AZALEA! Blomman som ramar in många platser på Augusta. och servicemässigt bemött som helst. De är självpåtagna publikvärdar som njuter av att visa upp sin bana för åskåd… förlåt, gästerna. V ET ÄR EGENTLIGEN inte första dagen eller gången som jag besöker The Masters och Augusta National. Fast tidigare har jag aldrig gjort det från publikens perspektiv, utan endast som ackrediterad media och med ett helt annat fokus. Eller förlåt. På The Masters ska vi egentligen benämnas som ”Patrons”, ett begrepp som närmast kan liknas vid en återkommande och inbjuden gäst. Fråga den amerikanske expertkommentatorn Jack Whitaker, som gjorde ett spännande avsteg från detta under 1966 års upplaga där han kallade åskådarmassorna som följde särspelet för ”mobb”. Ett tilltag som de styrande gröna kavajerna inte dansade vals över, utan bestämt pressade tv-bolaget CBS att stänga av Whitaker från de kommande fem sändningarna från The Masters. IA HUVUDLEDEN FRÅN ingången flyter vi i sakta mak mot området med serveringsstånd och träbyggnaden som rymmer tävlingens huvudsakliga souvenirshop. Eftersom labyrinten av räcken vid ingången är i stort sett tom kastar jag mig ditåt nu. Vid lunchtid och framåt, när folk för en stund börjat se sig mätta på golfen och banan, är det bitiga köer för att komma in här. Därinne samsas jag i huvudsak om golvytan med radiostyrda män. Med dimmig blick och en sladdrig nätkasse i handen går de från hylla till hylla och utan urskiljning rafsar de ner saker som ska köpas hem. Från kubikmeter av olika pikétröjor till doftljus och en dubiös trädgårdstomte som bär vissa drag av Leif Mannerström. I stort sett allting som rymmer The Masters-logotyp kan köpas härinne. Och faktiskt till priser som inte får kreditkortet att gråta av panikångest. Men stopp och belägg, din trångsynta medelålders medieman. Mitt försök att axla rollen som hänförd förstagångsbesökare har egentligen redan kört i diket genom att rationellt prioritera souvenirshopen. Den som på riktigt går samma väg inne på Augusta National för allra första gången kommer att fortsätta rakt fram utan att passera gå, eller för den delen depåstoppa för inköp av trädgårdstomtar. Bara anblicken av klubbhusets konturer och den lilla nyansen av första hålet får något att hända inombords. Vi sugs obevekligen åt detta håll med magnetisk kraft. En wedge eller så uppför backen till vänster passeras ettans tee. Snett vänster om denna har du full insyn mot klubbhusets veranda, där medlemmar och deras gäster gör sin grej under parasollen på borden samtidigt som media och andra kurar i skuggan under den gigantiska eken till höger bakom repen. Men vyn över serveringsborden är lite som tidvatten och förändras i takt med att klockans visare rör sig över urtavlan. Utan att bli