Svensk Golf 1
övervakande tallar kan få vilken golfare som hels
t att gå helt Ernst Kirschsteiger. Fasaden som förstagångsbesökare rämnar ännu en gång när jag avviker från den utsatta färdriktningen mot Amen Corner och tar hela den svettiga intervallstigningen mot elvans bakre tee. Det är en av banans mest avskilda del. Även denna tävlingsdag är vi bara en handfull dårar som orkat släpa oss hit upp. Vi belönas dock bra. Inte bara genom utsikten framför oss där hela hålet smetar ut sig och ögonen kan följa bollbanan i verklighetens protracer-vy, utan också med dialog mellan spelare och caddies som släpper garden en aning när de inte omges av horder med åskåd… förlåt, gäster. Detta är en av mina absoluta favoritplatser på banan. I konkurrens med den där lågpunkten på sjuan där ett hav av fairways från olika hål sträcker sig hela vägen upp till klubbhuset. För att bli något golfhistoriskt knastertorr för någon minut eller två är det också där man idag verkligen känner hur Alister MacKenzie och Bobby Jones (männen som ritade banan) hämtade tung inspiration av The Old Course i St Andrews. J namn mest att bara drälla runt. Att se bollarna mata sig igenom de tre nyckelslagen som döljer sig bakom namnet Amen Corner. Vem som står på tolvans tee och kliar sig i huvudet över hur vindriktningen skiftar från sekund till sekund är inte så viktigt, utan det är hur personen ifråga tacklar det, som fascinerar. Jag väljer dock att hänga på Henrik Stenson efter att han passerat det kända hörnet. Svensken befinner sig i ett ingenmansland på resultatlistan och går med Kevin Streelman. En konstellation som inte direkt välter själen hos den genomsnittlige nordamerikanska åskåd… förlåt, gästen. Tidigare under veckan, på en av inspelsdagarna, stötte jag på Börje och Gunnel Laurinsson utanför repen. Det svenska paret hade turen på sin sida när de deltog i biljettlotteriet. – Jag gick in på hemsidan och anmälde AG LÄMNAR MOTVILLIGT tee på elvan efter en bättre akademisk kvart. Det pliktskyldiga besöket i Amen Corner står härnäst på dagordningen. Som en övertrött hundvalp vankar jag rastlöst fram och tillbaka för att hitta en lämplig sovplats, eller snarare ett ställe där jag både kan se inspelen mot elvans green, utslaget på korthålet tolv och spridda försök till slänghookar på hål 13. Jag hittar en punkt i den naturliga slänten, strax ovanför de inrepade raderna där medhavda fällstolar slås upp enligt först till kvarn-principen. Här rekommenderar jag i ärlighetens mig, och prickade i för två biljetter till var och en av alla dagarna. För att öka våra chanser gick också min fru in och anmälde sig, med orden ”vi har inte en chans att vinna”. Först kom ett mejl som berättade att vi inte hade fått biljetter till tävlingsdagarna. Efter ett tag kom ytterligare ett mejl till Gunnel om att hon hade vunnit två biljetter för tisdagens inspelsdag och att de skulle betalas i augusti, berättar Börje. Vad tycker ni har varit det bästa med att följa The Masters på plats? – Verkligheten överträffade våra förväntningar, som var stora. Som att banan var så kuperad i verkligheten och att skick var heltperfekt. Alla människor kändes väldigt vänliga, som om alla var bekanta med varandra. Denna tävlingsdag är inte trängseln påtagligt värre bland oss som tar rygg på den framtida The Open-segraren. Vi är till största del en tapper skara med svenskar som Ulf ”Lill-pröjsarn” Nilsson och lite släktingar till David Lingmerth. Att följa efter en mindre populär boll är ett av de bästa sätten att uppDet distinkta greenområdet ritas upp framför raden av spensliga övervakande tallar och kan få vilken golfare som helst att gå helt Ernst Kirschsteiger. FRÅN VÄNSTER: Breeeda fairways, Pimentosmörgåsar och gröna hustak. Välkommen till Augusta National. FOTO GETTY IMAGES täcka de olika slagen på banan, istället för att bufflas bland dem som kämpar för att få en vy av ledarbollen. Stenson vallar upp mig mot klubbhuset, och det är dags att göra första nio. H UNGERN FÅR LÄMPLIGT nog ned mig i total brygga på hål 2. Vid sidan av par 5-hålets fairway leder en liten asfalterad väg ned till försäljningsställen för mat och dryck. I sedvanlig Augusta-anda pratar vi inte om temporära eventtält utan bastanta byggnader som placerats ut i banans direkta närhet, men utan att vara synliga från ytorna där spelet pågår. Att taken är målade i samma nyans som tallstammarna bidrar också till att allting blir ett med landskapet. Det är också en liten men viktig detalj i hur Augusta National i stort sett på nolltid skiftar till sin vanliga skepnad som hyperprivat medlemsbana bara några dagar efter att The Masters är över. Inne i försäljningsladan sväljer jag hårt och gör det som måste göras för att bevara den sista skärvan av trovärdighet som förstagångsbesökare. Pimentosmörgåsen kostar under 20 kronor, levereras i en grön plastförpackning och landar okej när du prövar den första gången. Men utan att gå in på närmare detaljer krävs det inga större mängder för att föräta sig på den lynniga paprikaosten. På ståldisken där dryckerna ställs upp i loggade plastglas hittar jag den rödblå lemonad som döpts efter läktaren vid hål 12. Den har bara sålts sedan 2015 då studenten Jasmine Kilgore komponerade anrättningen med rosa lemonad, blå sportdryck och en droppe Sprite eller två. Skulle jag för övrigt gå för hårt in på det radioaktiva lemonadblasket väntar en annan intressant SVENSK GOLF 3−2017 91