Nolltretton 1
Daughtry Cage to rattle Dee Snider For the love o
f metal Det har gått fem år sedan senaste skivan "Baptized", men nu är USA:s motsvarighet till Stiftelsen tillbaka med en ny platta. I Sverige är Daughtry en ganska marginell företeelse, men på andra sidan pölen är gruppen ett av de mest populära rockbanden. Och för att förtydliga: Daughtry är ett band som tagit sitt namn från sångaren Chris Daughtry som slutade fyra i femte säsongen av "American Idol". Bandet fick ett enormt genombrott med sin debutplatta 2006 och musiken kan beskrivas som generisk amerikansk radiorock nånstans mellan grunge och countryrock. Det är en stil som uppskattas av många vanliga jänkare men som knappast är särskilt kreddig, vilket gjort att Daughtry ses ned på av musikaliska finsmakare. Ungefär som med Takida och Stiftelsen här hos oss, med andra ord. Och jag ställer mig definitivt på finsmakarnas sida, det är svårt att göra något annat om man vill att den musik man lyssnar på ska ha personlighet. För problemet med Daughtry är inte att musiken är dålig utan att den låter som allting annat. Vi har hört denna typ av identitetslös mjukrock tusentals gånger förut och lär tyvärr få göra det igen. Och det blir tråkigare och tråkigare för varje gång. (TP) Roligast på årets upplaga av Skogsröjet? Att festivalens headlines var - Dee Snider och Dirkschneider! Nåväl, en vecka innan festivalen gav den förstnämnda ut sin nya skiva "For the love of metal" som är hans fjärde under eget namn. Och det är nog så vi får höra från honom framöver då hans gamla band Twister Sister lade av för två år sedan efter att en av medlemmarna gick bort. Gruppen hade några riktigt bra år på 80-talet med hits som "I wanna rock" och "We´re not gonna take it", och har skrivit in sig i hårdrockens historieböcker. Däremot är det tveksamt om Dee Sniders soloplattor kommer omnämnas där. Den blondlockiga rockfarfarn har fyllt 63 år och verkar fortfarande ha både kraft i strupen och energi i kroppen, men mycket mer än så finns tyvärr inte att glädjas över på denna tolvspårsplatta och det beror på låtarna som ärligt talat suger rätt rejält. Samma likartade och fantasilösa gitarriff i varje låt, samma likartade och tråkiga produktion, samma trista låtbyggnad. En gång i tiden skrev ju Dee Snider klockrena hits, men nu tröttnar jag redan efter andra spåret. Ju mer gitarrerna riffar på desto tröttare låter de. Om nu Dee älskar metal, som titeln hävdar, borde denna platta kanske aldrig ha släppts. (TP) James Living in extraordinairy times Den stora snackisen kring Hultfredsfestivalen var det specialchartrade plan som flög in alla brittiska popstjärnor. Det var dåtida storheter som Dave Stewart, Transvision Vamp, Toy Dolls, The Almighty och The Wonderstuff, totalt 150 personer. Henrik Schyffert skrev: "Om planet störtar blir Marillion Englands hetaste band". Ett av banden på planet var James, och det var de som fick mig att upptäcka indiepopen. I ärlighetens namn har jag inte lyssnat så mycket på James sedan typ 1994. Knappt någonting alls, faktiskt. Men inför denna recension lyssnar jag genom de gamla hitsen för att friska upp minnet och inser: jädrar, vad bra! Bättre än jag minns. James har mot alla odds åldrats som vin och blivit bättre med åren. Men det gör mig också lite nervös, för jag befarar att nya plattan ska innehålla ett gäng åldrade gubbar som inte haft vett att lägga av i tid. Lyckligtvis har jag fel, för James har lyckats hålla fast vid sin stil och har kvar känslan för kvalitet. De gör det de ska, de gör det bra. Luftig, smekande introvert pop med full indieattityd. Allt sitter som det ska. Möjligen någon låt för mycket, men det överser vi med. James har fått mig att återupptäcka indiepopen. (TP) MATTIAS ÅKESON JONAS NOBEL KLICKER DOLITTLE 23/8-26/9 Halestorm Vicious Nicki Minaj Queen Jodå, den klassiska hårdrocken byggd på sex, drugs and rock´n´roll lever fortfarande, bland annat i form av amerikanska bandet Halestorm. Frontar gruppen gör Lzzy Hale, som inte bara har ett tvättäkta hårdrocksnamn utan även bra krut i strupen. "Vicious" är bandets fjärde album och kommer tre år efter föregångaren "Into the wild life". Kvartetten fläskar på ganska bra med mycket kraft och energi, ylande gitarrer och rätt inställning. Och de har fattat att riktigt bra hårdrock ska ha melodier och hitpotential som ligger och puttrar där under den tuffa ytan. Variation är också bra. Varva käftsmällarna med smekningar istället för att låta allt bara rusa fram i 180 utan att man kan skilja de olika spåren från varandra. Allt detta fixar Halestorm snyggt, det är ett band som är kul och underhållande att lyssna på. Jag ska inte ljuga och påstå att det är världshistoriens mest unika eller nyskapande band, för det är de absolut inte. Men de har något som är lätt att tycka om, kanske är det så enkelt som att de skriver lättrallade partylåtar som de sedan klär i en lagom tuff hårdrockskostym? Låten "White dress" skulle exempelvis lika gärna vara inspelad 1987. Ibland kan lösningen vara så enkel. (TP) Det har gått fyra år sedan den Trinidad och Tobagofödde artisten släppte ett album. Av någon anledning är det ganska rejält tilltaget med tid mellan hennes album. Trots detta så är hon näst intill ohotad i genren och anses som en av världens bästa rap/hiphopartister. Den definitionen har jag lite svårt att förlika mig med då hon inte bara är osynlig och tyst långa stunder utan även levererat album som varit både ojämna och spretiga, trots en rad bra producenter och gästartister vid sin sida - det blir gärna för många kockar. Nya ”Queen” är inget undantag. Vi bjuds på tjugo låtar och här ryms hiphop, r´n´b, pop, och en dos reggae och i sina bästa stunder är det riktigt bra, framförallt i de hiphop-spår då Nicki Minaj driver på med energi och pondus. Men inget album utan några gästartister... på ”Queen” hör vi bl a Eminem, Ariana Grande och The Weeknd. Låten ”Majesty” och snabbrapparen Eminem imponerar mest och är skivans topp. Att lista skivans bottenskikt skulle bli mer... så det hoppar vi och nöjer oss med att konstatera att Nicki Minaj återigen gjort ett hyfsat album utan att egentligen imponera. Då alla skivor är släppta med fyraårsintervall, betyder det att nästa kommer år 2022? (JL) Jason Mraz Know Vi är många som suttit i en strandbar någonstans i världen med en färgglad drink och nynnat med i "I´m yours". Och alla har vi tänkt: aaah, livet är bra gött ändå! För det går inte komma ifrån att det är en skönt svängande låt med hög tralla-med-faktor och ett avslappnat gung. Det är helt enkelt den perfekta semesterlåten, som gjord för att ha på i bakgrunden när man ligger vid poolen eller i hängmattan. Jason Mraz hade haft vissa framgångar innan, men det var när han släppte "I´m yours" för tio år sedan som han verkligen blev ett stort namn. Dessvärre har han blivit något av ett one hit wonder, för även om några av hans andra låtar också slagit hyfsat så är det ändå "I´m yours" som alla förknippar honom med. Nu är sjätte albumet här och det låter ungefär som det brukar. Mraz trallar på sådär mysigt som han är så bra på. Det är oförargliga låtar i någon slags singer/songwriterstil med somriga vibbar och en snällhet i klass med Bamses. Mraz är liksom killen som sitter och plinkar på gitarren på verandan några bungalows bort. Ibland åker ukulelen fram och finns det något som heter svärmorsdrömspop så är Mraz galjonsfiguren för genren. Det går inte att förneka att han bjuder på behaglig lyssning, jag kommer definitivt fortsätta att lyssna på Mraz när jag softar på en thailändsk strand, men vill jag ha musik som verkligen känns och betyder något väljer jag en annan artist. (TP) NOLLTRETTON 59 Patrick Nilsson Nya (och ganska nya) bilder. 30/8-3/10 Stora torget 2 Öppet: tis 11-16, ons 11-18 tors 11-20, fre-sön 12-16 Fri entré Kultur- och fritidsnämnden