Nolltretton 1
nyttPÅFILM FILMBOXEN Mot alla vindar • 4 disc FIL
M Idag är det svårt att föreställa sig hur stort genomslag den australiensiska tv-serien fick inte bara i Sverige utan i många länder, men när ”Mot alla vindar” började visas på SVT 1980 följde faktiskt var tredje svensk Jonathan och Mary Garret, Polly McNamara och Löjtnant Greville, i denna dramatiska och episka historia om relationer, maktspel och kärlek utan gräns. Nu finns hela den klassiska serien utgiven i en box att njuta av under regniga höstdagar. (TP) A quiet place V.34 Death Wish V.34 Tänk om man var tvungen att leva ett helt liv i ofrivillig tysthet. Och då menar jag att verkligen vara knäpptyst och inte ropa ”aj” ens om man får en spik genom foten. Att tvingas lägga sand där man ska gå för att inte stegen ska höras eller att bara kunna ångkoka mat för att matlagningen inte ska låta. Det är de regler som Emily Blunts rollfigur och hennes familj har att leva efter. Några slags blodtörstiga rymdvarelser med superhörsel har tagit över jorden och anfaller så fort de hör minsta pip. Det kan räcka med att trampa på en knarrande golvplanka för att det ska vara kört. Ändå lyckas familjen leva ett hyfsat normalt liv i sitt hus på landet, om en i komplett tystnad. Det innebär att filmen i sig också är väldigt tyst med få repliker. Men det är också det som är filmens styrka. Det byggs effektivt upp en obehaglig stämning, som visserligen skapar läge för plötsliga hoppa-till-effekter men mestadels skapar spänning med små medel. Det räcker med en lite för hög viskning av rollfigurerna för att man ska sitta på helspänn. Själva grundstoryn har vi sett många gånger förut, men utförandet känns fräsch. En riktigt bra rysare, som vågar vara nedtonad istället för att ta i från tårna som många andra filmer i genren gör. (TP) Så har det blivit dags att damma av den gamla Charles Bronson-rullen från 1974 i en nyversion med Bruce Willis i huvudrollen. Å ena sidan brukar aldrig nyinspelningar bli särskilt lyckade, å andra sidan är konceptet med en hämndlysten enmansarmé som går runt på gatorna och rensar upp bland slöddret ett ganska säkert kort, så på förhand känns det som att nya ”Death Wish” kan bli lite hur som helst. Vi har Bruce Willis som jobbar som läkare i Chicago, som utan större moraliskt dilemma försöker rädda livet på såväl poliser som gangsters. Tills den dag han själv drabbas av våldet när hans fru och dotter skjuts under ett inbrott i familjens hem. Det hela utmynnar så småningom i att Willis börjar ta lagen i egna händer för att få fatt på mördarna, och lite andra kriminella han stöter på på vägen. Här har filmen faktiskt något som skulle kunna bli bra. Konflikten hos läkaren som både tar och räddar liv, och den debatt om vapenlagar och att ta lagen i egna händer som filmen försöker föra. Felet är bara att det hela är så yxigt och ofta fånigt gjort. Samtliga roller, särskilt polisen, är dåligt skrivna och utförda. Allt är så ytligt och slappt berättat att man inte bryr sig det minsta. Minst dåligt är Willis pang-pang-scener, men även de skulle behövt mer finess för att göra denna film intressant. (TP) TIPSET The Shape of Water (2017) Inför årets Oscarsgala var Guillermo Del Toros film ”The shape of water” en av de stora snackisarna, dels för att den fick hela 13 nomineringar (flest av alla) och dels för att det är en väldigt speciell film. Del Toro har lagt ner mycket jobb på det visuella, det är verkligen en film som känns ”filmisk”. Så långt är nog alla ense. När det gäller handlingen kan nog åsikterna gå isär något mer. För ”The shape of water” är en saga, en romantisk kärlekshistoria, som visserligen utspelas i en realistisk miljö men som ändå tangerar fantasygenren. Sally Hawkins spelar en stum och ensam kvinna som jobbar som städerska på ett topphemligt amerikanskt laboratorium under det kalla kriget. Där hålls en mystisk vattenvarelse, som ser ut som Monstret i Svarta Lagunen, fången. De två finner varandra och kvinnan bestämmer sig för att rädda varelsen. Filmen har vunnit en rad priser och bjuder verkligen på något annat än det vi vanligen ser på bioduken. (TP) Truth or Dare V.37 Avengers: Infinity War V.35 Hur många b-skräckisar kan man egentligen göra om amerikanska ungdomar som drabbas av någon sorts förbannelse och sedan dör på löpande band? Ja, inte tillräckligt många uppenbarligen för det kommer hela tiden nya, och här är en till. I ”Truth or Dare” får vi möta ett gäng killar och tjejer som åker till Mexiko för att festa loss och njuta av sin sista ”spring break”. På plats träffar de en mystisk kille som lurar in dem i en gammal kyrka där de börjar leka ”Sanning eller Konsekvens”. Det visar sig vara en allt annat än oskyldig lek för när de kommer hem fortsätter leken av sig själv i deras vardag. Vägrar de delta eller bryter mot reglerna dör dom, vilket såklart gör att de dör en efter en medan de försöker klura ut hur de ska kunna bryta förbannelsen. ”Truth or Dare” är en på alla sätt superfånig film, men ibland kan även b-rullar som denna funka om de till exempel har mycket humor, är allmänt coola eller har bra skådisar. Inget av detta stämmer dessvärre in på ”Truth or Dare”. Den är inte heller särskilt skrämmande, eller ens spännande, och därmed finns det egentligen ingen anledning att se den. Kanske hade det funkat bättre för sisådär 20-30 år sedan, när det fortfarande var nåt som ungdomar lekte... (TP) Marvelfilmerna har börjat dra iväg lite väl mycket i min mening. De blir mer och mer spektakulära och otroliga. Istället för science fiction och en mer ”realistisk” känsla drar de mot fantasy och ett överanvändande av CGI-effekter. Istället för på jorden slåss man nu i rymden. Denna gång går i princip varenda superhjälte vi sett tidigare ihop för att försöka stoppa superdupermegaultraotäckingen Thanos från att bokstavligen utplåna halva universum, och det blir helt enkelt för mycket. Därför är det skönt att slutet är som det är i nya Avengersfilmen. Utan att avslöja för mycket kan man säga att det är överraskande, ställer saker på ända och ger möjligheter till en nystart av hela Marvelvärlden. Det kan nog behövas, för även om Marvelfilmerna fortfarande har många bra saker, inte minst skådespelarna och samspelet dem emellan, så visar ”Avengers: Infinity war” också på bristerna. Den är för lång, för humoristisk och för bombastisk. Att väva ihop superhjältarnas liv var coolt när det skedde i mindre skala, men frågan är hur man ska ta det vidare efter detta crescendo? Den som gillar högoktanig action där alla spärrar har släppt har en riktig fest framför sig, men själv tycker jag styrkan med ”Avengers: Infinity War” inte är filmen i sig, utan vad den bäddar för. (TP) NOLLTRETTON 63 KLASSIKERN Flykten från New York (1981) En riktig klassiker när det gäller dystopiska framtidsskildringar. Året är 1997 och Manhattan har spärrats av och förvandlats till ett enormt fängelse där de kriminella får härja fritt. Den amerikanska presidentens plan råkar störta på ön och det enda sättet att få ut honom är att skicka in den livstidsdömde krigsveteranen Snake Plissken (Kurt Russell) med lapp för ögat och hård attityd. Uppdraget försvåras också av att han har en bomb inplanterad i kroppen som dödar honom om han inte är tillbaka med presidenten inom 22 timmar. John Carpenter regisserade och stod också för filmens berömda soundtrack. I rollerna fanns förutom Russell namn som Ernest Borgnine, Lee van Cleef och Isaac Hayes, i denna film som fick kultstämpel redan när den släpptes. (TP)