Tidningen Energi 1
Intervju Annika Roos Mitt i stålbadet Svensk stål
industri är inne i sin största omställning någonsin. Men för att klara de högt satta målen krävs det betydligt mer el redan till 2030. Jernkontorets vd Annika Roos förklarar varför stålbranschen måste satsa så högt och hur alternativen ser ut. TEXT: JOHAN WICKSTRÖM FOTO: EVELINA CARBORN I 14 runt tusen år har masugnen varit en central del i Sveriges ekonomiska utveckling. Den äldsta låg i Norberg, i hjärtat av Bergslagen, där grundprincipen var densamma som idag: att producera smält råjärn genom att reducera syre från järnmalmen, med kol som bränsle. Idag finns bara två masugnar kvar i drift, båda i SSAB:s ägo: i Luleå och Oxelösund. Reduktionen av järnmalmen i dessa ugnar står för merparten av koldioxidutsläppen från den svenska stålsektorn, som totalt står för drygt 10 procent (eller cirka 6 miljoner ton) av de svenska utsläppen. Nu pågår arbetet för fullt att ersätta dem med ljusbågsugnar i en stor industriomställning, där Hybritprojektet är välbekant vid det här laget, alltså samarbetet mellan SSAB, LKAB och Vattenfall för att producera fossilfritt stål. Men omställningen pågår på samtliga svenska stålföretag, med bränslebyten som en gemensam nämnare. De här bolagen är inte så många och den svenska produktionen är mycket liten globalt sett. Men den håller hög klass, oavsett om det är metallpulver från Höganäs, kullagerstål från Ovako eller sömlösa stålrör från Alleima. – Sverige är en liten aktör när det gäller stålproduktion, men många av våra företag är världsledande i sina nischer. Det är specialiserade produkter med högt förädlingsvärde, och det är få av dem som konkurrerar med varandra, säger Annika Roos, vd på Jernkontoret, som är en branschorganisation för svensk järn- och stålindustri. NR 1 2024 TIDNINGEN ENERGI Vi ses på organisationens huvudkontor vid Kungsträdgården i Stockholm. Från Annika Roos spatiösa hörnrum kan man blicka ut mot såväl Operan som Stockholms slott. Jernkontoret självt är också en anrik institution med startår 1747. Annika Roos tar upp en pedagogisk powerpoint där hon går igenom de olika aktiva medlemsbolagen (det är ungefär ett 20-tal) och deras specialiteter. Det mesta går på export, och värdet på dessa varor ligger på runt 70 miljarder kronor per år. – En viktig aspekt med stålet är att det möjliggör omställningen i andra sektorer. Till exempel kullagren i vindkraftverken eller rören till de nya vätgasanläggningarna eller till kärnkraftverk. Stålet möjliggör för nästa led att ställa om – det är lätt att glömma bort, säger hon. M en i fokus nu är förstås stålindustrins egen omställning. Nyckeln är att ersätta bränslena i stålproduktionen med fossilfri vätgas. Den ska produceras genom elektrolys av vatten, vilket är en väldigt elkrävande process. Redan fram till 2030 kommer den samlade järn-, stål- och metallsektorns elbehov femfaldigas, från 7,5 till drygt 40 TWh per år. Detta inkluderar både omställning av befintliga processer och utbyggnad av ny verksamhet. Och fram till 2045 handlar det om ytterligare behov. Merparten av denna el kommer behövas för vätgasproduktion, men också till elektrifiering av smältning samt värmning av olika processer. –Vi satte en vision redan 2013 om att leda teknikutvecklingen och skapa miljönytta. Men de senaste