NG Gbg 1
48 TIMMAR HAVANNA Rom, rom och ytterligare lite r
om. Sofie Strandberg hann med både det och lite hummer under sina dygn i Kubas huvudstad. TEXT: SOFIE STRANDBERG E fter en tio timmars flygresa från Amsterdam landar jag och mitt resesällskap i Havanna. Klockan är runt fem på eftermiddagen lokal tid, det är varmt och fuktigt och någonstans tycker jag mig känna cigarrdoft i vinden, men det kan också vara en klyschig inbillning. DET ÄR FÖRSTA gången jag besöker Havanna och jag är här för att bevaka Havana Club Cocktail Grand Prix - en internationell cocktailtävling med fokus på rom som är Kubas stolthet. Men först ska jag spendera 48 timmar i den här något mytomspunna staden. KUBA HAR TVÅ valutor – en för turister och en för landets invånare, och eftersom man inte kan växla pengar till Kubas valuta någon annanstans än på just Kuba, ställer vi oss i kön för att växla våra medhavda euro innan vi lämnar flygplatsen. Att ha kontanter är en bra idé då bankomater knappt finns i staden och att betala med kort kan vara struligt. Turistvalutan heter CUC (uttalas kuk) och givetvis fnissar vi som omogna tonåringar när vi står och dividerar om hur mycket pengar vi behöver för vår vistelse. ”Hur mycket CUC behöver du?” ”Jag tror vi behöver väldigt mycket CUC”. Ja, det är en mycket låg nivå på vår ”humor” men vi skyller på den långa flygresan. VI TAR EN taxi till NH Capri, ett hotell från 1957 som fortfarande andas väldigt mycket 50- och 60-tal. Mitt rum på tolfte våningen har mintgröna väggar, över sängen hänger tavlor med fotografier från ett Havanna back in the days och från mitt fönster kan jag blicka ut över takåsarna. Efter en välbehövlig dusch träffas vi på hotellets takterass för att mingla med övriga gäster. Terassen har en bar, en pool samt en helt fantastisk utsikt över staden och havet. Det var även här som en scen i Gudfadern 2 spelades in 1974. Cineasten i mig blir faktiskt lite euforisk när jag står där på exakt samma plats. I BAREN STÅR klassiska romdrinkar uppradade - det är mojitos, daiquiris, cuba libre och en massa andra drinkar jag inte kan uttala namnen på. På borden står tallrikar med den klassiska kubanska sandwichen som trots sin enkelhet innehållandes endast skinka och smält ost ser så djävulskt god ut. För en glutenintolerant person (jag) är det en riktig pina att se hur alla står och moffar i sig trekantsmackorna så jag tröstar mig med att dricka en helvetes massa drinkar och att mingla med nya bekantskaper. KLOCKAN NIO ÅKER vi i samlad trupp till restaurangen La Guarida som sägs vara Beyonce och Jay-Zs favoritrestaurang när de är på besök i stan. Restaurangen ligger högst upp i ett gammalt hus som inte ser mycket ut för världen på utsidan, men så fort jag kliver in i den pampiga men charmigt slitna foajén där en snirklig trappa leder oss upp till själva restaurangen känns det som jag befinner mig i en film noir från 40-talet. VI BLIR LOTSADE till takterassen där ett hav av frozen daiquiris står redo att drickas upp för att sedan gå en trappa ner till själva restaurangen som består av flera olika rum. På menyn finns kött, fisk och kyckling men skaldjursälskare som jag är kan jag inte annat än välja hummern. Till min mat rekommenderas jag ett iskallt rosé och eftersom att jag är marinerad i rom känns det som en superbra idé. Hummern serveras i form av tre varma stjärtar med risotto och sås som tillbehör vilket känns aningen otippat, men jag gillar det. STÄMNINGEN PÅ LA Guarida är på topp men när klockan närmar sig två är det dags att åka tillbaka till hotellet för en sängfösare i baren. Precis när min romoch hummerfyllda kropp funderar på att avrunda för att ”det är en dag imorgon också”, blir jag meddragen av ett gäng bartenders som säger att de ska gå ner en sväng till Malecón – Havanas strandpromenad. Eftersom jag tyvärr lider av åkomman fomo följer jag givetvis med. MALECÓN ÄR NÅGOT av en mötesplats för både turister och stadens invånare. Här sitter man på stenmuren och dricker sin medhavda rom i plastmugg eller direkt från flaskan, lyssnar på havsbrisen, snackar skit och kör en spontandans till tonerna av någon som går omkring och spelar gitarr. Och precis detta gör vi. En timme senare stupar jag i säng – jetlaggad och romlagad. NÄR ALARMET PÅ telefonen ringer klockan sju dagen efter tror jag på riktigt att det är ett skämt. Men vi ska iväg på en guidad tur i Gamla stan - La Habana Vieja, så det är bara att masa sig upp. Under promenaden dit slås jag av hur tydligt man ser de stora kontrasterna mellan lyx och fattigdom. Bredvid ett pampigt, stort nybyggt hotell står en förfallen ödekåk som kan rasa vilken dag som helst och mitt emot en prydlig nyöppnad restaurang finns en ”kiosk” utan tak där det enda som finns att köpa är två bröd och några konservburkar. Det är på något sätt en sorglig syn. Något som däremot inte är en sorglig syn är alla de färgglada amerikanska 50-talsbilarna som man ser prick överallt. Om man vill känna sig som Danny Zuko eller Rizzo i Grease står det mängder av bilar uppradade vid Capitolio redo att köra runt dig. För cirka 200 kronor får man en timmes rundtur i stan och slipper sitta på de där fula hop on-hop off-bussarna. VÄL FRAMME I gamla stan går vi runt med en guide som berättar om de olika torgen och gatorna. Även om det såklart är intressant med fakta om Havanna känner jag att det här med guide inte riktigt är min grej, så efter en timmes rundtur tvingar jag med mig en dansk journalistkollega för att gå på en egen upptäcktsfärd. JAG KRYSSAR BLAND gatorna där små barer och charmiga restauranger avlöser varandra. I de små butikerna säljs väskor, t-shirts och handdukar med Che Guevara-tryck och i en hel del gathörn står det kvinnor, män och barn som antingen sjunger, spelar gitarr eller dansar. De kubaner jag träffar på är vänliga, glada, nyfikna och många vill gärna stanna och småsnacka. Dessutom verkar ordet stress inte finnas i deras vokabulär vilket är otroligt befriande samtidigt som jag personligen känner mig stressad över att de är så fruktansvärt lugna. Vi avslutar vår rundtur med att gå till legendariska La Floridita. Det var här som Hemingway hängde med sina vänner på 30-talet och drack kopiösa mängder daiquiris. Det är också här som det nu för tiden kryllar av turister vilket kanske är lite tråkigt. Men å andra sidan kan man inte besöka Havanna utan att ha druckit en daiquiri eller tre just här. NÄR KLOCKAN NÄRMAR sig tre är det dags för en sen lunch och vi möter upp resten av gruppen för att bege oss till Vistamar. Restaurangen ligger vackert beläget vid vattnet och vi slår oss ner vid poolen och beställer in smårätter från menyn. Vi delar på ananas- och räkspett, köttbullar, ägghalvor med tonfisktopping, ostfyllda paprikor och degknyten med någon typ av köttfyllning. Vad vi dricker till? Rom givetvis. Att beställa öl eller vin finns typ inte på kartan. Efter maten känner vi för att bada i poolen, men efter att en i vårt sällskap hoppat i och blir tillsagd att man inte får bada utan någon som helst förklaring varför, så uteblir vårt planerade dopp. Svettiga och badsugna åker vi tillbaka hotellet där det blir ett dopp i poolen innan det är dags att svira om inför kvällen. KLOCKAN TIO BEGER vi oss till Casa Miglis – en svensk-kubansk restaurang som ägs och drivs av svenska Michel NR 7, 2018 | NÖJESGUIDEN 51