Svensk Vattenkraft 1
Pausen i omprövningarna av vattenkraften måste an
vändas rätt! Vattenkraften en grundbult i elförsörjningen. Tidöavtalets avsnitt om vattenkraften innebär att politiken äntligen sätter stopp för vattenför-valtningens (Havs- och Vattenmyndigheten, de fem regionala vattenmyndigheterna och de 21 länsstyrelserna) systematiska strävanden att minska den storskaliga vattenkraftproduktionen och riva ut alla småskaliga vattenkraftverk. I ett läge där alla är överens om att Sverige behöver mer el, inte minst för att av klimatoch miljöskäl elektrifiera industri och transporter, fortsätter dessa myndigheter att driva en linje där den lokala vattenmiljön står över inte bara elförsörjningen utan också alla andra samhällsnyttor som bygger på den småskaliga vattenkraftens oftast månghundraåriga dammar. Att riva ut den småskaliga vattenkraften minskar elproduktionen med närmare 5 TWh, som till största delen produceras i södra Sverige under vinterns höglasttid. Myndigheternas krav på den storskaliga vattenkraften ser ut att innebära en produktionsminskning på 7 - 8 TWh. I båda fallen minskar också den reglerförmåga, som blir allt viktigare i takt med att alltmer sol- och vindkraft ansluts till nätet. I stället för att som den tidigare regeringen låta myndigheterna riva ut 12 - 13 TWh vattenkraft, kan den ökas i befintliga kraftverk med 5 TWh i de mindre och 7 - 8 i de större. Det inte bara förbättrar elförsörjningen med ca 25 TWh, det innebär 35 % mindre utsläpp av växthusgaser. Ett stort bidrag till klimatfrågan, den viktigaste miljöfrågan just nu. Politiken måste styra, inte de vattenkraftfientliga myndigheterna. För att förbättra och inte försämra elförsörjningen och samtidigt förbättra vattenmiljön (och andra samhällsintressen) krävs en radikal reformering av regelverk och myndighetsstruktur. Avgörande är att EU-rätten tolkas genom politiska beslut, främst i miljöbalken men också genom omarbetning av förordningar. Det av politiken beslutade regelverket måste vara så preciserat att det (i stort sett) inte finns något behov av styrdokument från myndigheterna. I vattenförvaltningsutredningen (SOU 2019:66) finns detaljerade förslag till hur riksdagens och regeringens styrning av vattenförvaltningen kan ökas kraftigt. Fortsättningen av denna ledare redovisar de förändringar som behöver genomföras skyndsamt under pausen för omprövningarna. Det svenska regelverket måste reformeras radikalt, inom ramen för EU-rätten. För att värna och utveckla elförsörjning och andra samhällsintressen ska EU-rättens möjligheter att avväga dem mot vattenmiljön användas fullt ut (som riksdag och regering uttalat upprepade gånger men som vattenförvaltningen nonchalerar). • Avgörande är att en damm alltid ska anses innebära en sådan påverkan på den hydromorfo-logiska kvalitetsfaktorn konnektivitet, att vattenförekomsten ska klassificeras som Kraftigt Modifierat Vatten (KMV). Då sänks kravnivån så att varken myndigheter eller domstolar kan hota befintliga verksamheter. Denna möjlighet har svenska myndigheter inte använt för ett enda mindre vattendrag. • En kompletterande möjlighet att avväga vattenmiljön och andra samhällsintressen är undan-taget Mindre Stränga Kvalitetskrav (MSK). Trots vad som står i både EU:s vattendirektiv och den svenska vattenförvaltningsförordningen har vattenförvaltningen hittills struntat i att bedöma kostnaderna för de miljöåtgärder man kräver. Än mindre säger man något om kostnadseffektivi-teten, kostnaderna i förhållande till miljönyttan. För att myndigheterna inte ska kunna driva en egen agenda måste dessa tolkningar och tillämpningar av EU-rätten preciseras i miljöbalken och de två vattenförordningarna. Därmed kan de flesta av HaV:s föreskrifter och vägledningar upphävas liksom Energimyndighetens 2016:11 (den s k reglerbidragsrapporten som är gravt vilseledande). * Den nuvarande nationella planen för moderna miljövillkor för vattenkraften (beslutad av regeringen 2020-06-25) utgår från att de nya villkoren leder till produktionsminskningar, som totalt inte får överstiga 1,5 TWh. För de 22 största vattendragen finns individuella riktvärden medan de resterande drygt 150 behandlas i en klump med det gemensamma extremt höga riktvärdet 11,7 %. • Riktvärdena måste bli tvingande för myndigheterna, nu driver dessa krav som flera gånger om överskrider de angivna riktvärdena. • Alla mindre vattendrag måste få ett eget riktvärde (lämpligen det först föreslagna 6,5 %) och inte läggas ihop i en klump, det gäller även biflöden till större vattendrag och de enstaka mindre kraftverken i större vattendrag. Men i en tid när alla förutser ett fördubblat elbehov måste minst lika stor vikt läggas vid de möjliga produktionsökningarna. Med den ökade effekt i befintliga vattenkraftverk, som talas om i bl a förordningen om vattenverksamheter, skulle också energiproduktionen öka (för den småskaliga vattenkraften en fördubbling), reglerförmågan och elberedskapen förbättras. Sam-tidigt kan vattenmiljön förbättras och andra samhällsintressen som vattenförsörjning, skydd mot torrläggning och översvämning, månghundraåriga natur- och kulturmiljöer utvecklas. Det skulle ingå i länsstyrelsernas arbete med omprövningarna, att för varje vattendrag dels redovisa de nuvarande elsystemnyttorna och dels beräkna hur de kan ökas genom ökning av effekten. • I den nationella planen förs in att länsstyrelserna ska dels redovisa nuvarande elsystemnyttor och dels beräkna möjliga effektökningar liksom de andra elsystemnyttor som följer därav. • En ansökan om effektökning i samband med omprövning av miljövillkor ska handläggas som ändringstillstånd. * Äganderätten är lika viktig för vattenkraft som för skog och mark. Trots riksdagens beslut 2018 att äldre rättigheter ska gälla har myndigheter och även domstolar kommit att underkänna dem genom att ställa orimliga beviskrav. • Lagtexten om att äldre rättigheter gäller preciseras ytterligare så att även dessa vattenkraftverk ska kunna omprövas för att få moderna miljövillkor och fortsätta sin verksamhet. Stora delar av vattenförvaltningen kan läggas ner omgående • De fem regionala vattenmyndigheterna läggs ner omgående, länsstyrelserna gör redan det mesta av arbetet. Detta föreslogs 2019 av vattenförvaltningsutredningen. Berörda delar av HaV läggs ner. • Länsstyrelserna får utökade uppgifter. För att klara sitt tvärsektoriella uppdrag och kunna avväga de samhällsintressen som finns kring ett vattendrag måste de ha resurser och kompetens inom alla de områden som handlar om att använda vatten. Nu är det mest en lekstuga för s k vattenvårdare. Thomas Sandberg, ordförande SVAF SVENSK VATTENKRAFT #1 2023 5