Omtanke 1
Mia tror att hon har förlikat sig med sitt öde, h
on försöker leva livet fullt ut så länge det går. Men ångesten kommer i vågor. där nervceller i hjärnan, hjärnstammen och ryggmärgen dör. Detta leder till muskelförtvining och förlamning. – Jag bröt ihop totalt, livrädd. Det enda jag tänkte på var mina barn, särskilt min yngsta son som bara är 14 år, hur skulle det gå för honom? Mia försökte smälta alltihop. Hon hade aldrig haft ångest innan, men säger att hon nu vet vad panikångest är. – Jag tog ångestdämpande tabletter när det var som svårast, säger hon. MIA SÖKTE INFORMATION PÅ NÄTET om ALS, 12 | www.ssil.se och försökte bearbeta allt. – Det finns många olika typer av ALS. Läkarna vet inte vilken typ jag har, förutom att det inte är den ärftliga varianten, utan den klassiska med något långsammare förlopp. När den första chocken hade lagt sig tänkte jag att jag har två alternativ: Antingen sjunker jag ner i en depression, eller så gör jag det bästa och försöker leva så mycket jag kan, ända till slutet. Och det var det jag valde. Hon startade en Facebookgrupp och gick ut och berättade om sin sjukdom. Hon startade även en insamling till forskning, genom Hjärnfonden. – Jag hittade en stödgrupp på Facebook och där fick jag kontakt med en man som levt med ALS sedan 1993! Han har givit mig enormt hopp och är ett bevis på att vi med ALS inte alls dör som flugor inom 18 månader, som många tycks tro. DET SVÅRASTE VAR ATT BERÄTTA för de tre sönerna. Hur berättar man som mamma att man kanske dör inom ett år. Och att det kommer att bli en plågsam död. – Jag var ärlig och la korten på bordet, men jag sa att jag inte ville att de skulle